lördag 11 december 2010

Tack för att ni läst!



Som sagt så är detta mitt sista inlägg. Några av er har kommenterat och vill att jag ska fortsätta. Det kommer inte att hända för jag har inte mer av intresse att berätta. Mitt liv är underbart nu men den typen av bloggar finns det massor av så det är bara att välja en. Jag har ju haft en blogg om min familj i 3 år och det var grymt skönt att avsluta den. Kommer jag på nåt annat att blogga om som jag brinner för så lovar jag att berätta det.

Mina positiva och negativa sidor till följd av min uppväxt är ganska många. Jag har som jag sagt tidigare ganska svårt för närhet och att folk rör mig. Det är inte något problem men jag bjuder nog inte in till kramar andra gången jag träffar någon. Att tex klippa håret anser jag vara något nödvändigt ont till skillnad från min fru som tycker att det är skönt! Jag har kvar min "bubbla" från uppväxten. Händer det något allvarligt så går jag in där och bearbetar det för mig själv, jag har inget behov av att prata utan jag löser det inombords. Jag arbetar hårt och tar inget för givet. Inget kommer gratis så det gäller att slita för allt. Jag uppfattas som svår att imponera på. Hade jag vunnit 10 miljoner så hade jag troligtvis sagt "jaaa" men sen inget mer. Detta kan oxå uppfattas som att jag är ointresserad eller arg. Får jag en present som jag gillar så kan det oxå bli problem eftersom det ofta uppfattas som ironi när jag säger "Vad fin den var". Jag har ett ganska stort behov av att vara ensam och det är inte alltid så lätt med 2 galna flickor. Jag har ett otroligt stort tålamod med människor och framförallt med mina barn.

Min  mest positiva sida är enligt mig själv att jag är en grym pappa. Jag försöker ge mina barn all den kärlek som jag själv inte fick. Jag kan ta en öl framför dom men inte mer. Dom kommer aldrig att se mig berusad och detta är garanterat en skada från uppväxten.

Folk i min närhet har ofta svårt att förstå att jag inte träffar min ena bror och min mamma mer. Helt ärligt så förstördes Petters och min relation tidigt. Vi är väldigt olika och enligt mig så tog han inte sitt ansvar som storebror. Att jag inte träffar min mamma mer är otroligt skönt. Ett problem mindre. Nu slipper vi ångesten innan jul pga att vi visste att hon skulle ställa till bråk

Min kärlek till min pappa har och fortsätter att växa för varje dag som går. Han är en fantastisk person som trots sina problem alltid gjort sitt bästa. Det har så klart inte gått så bra men han är ju sjuk.

Min bror Jonas är den jag älskar mest efter mina barn och min fru. Han har haft en avgörande roll under min uppväxt och har fortfarande en stor plats i mitt liv. Utan honom så hade det gått illa. Han har inte haft det lätt han heller men även han har lyckats riktigt bra i livet. Till sommaren gifter han sig och det talet jag kommer att hålla då har jag redan börjat på. Vi pratar inte om vår kärlek till varann men då får jag ett tillfälle att berätta som jag inte tänker missa. Som jag skrev så ska jag läsa en dikt till honom och den tänkte jag avsluta den här resan med. Den är lite ändrad för att passa oss. Tack för att ni har läst. Era kommentarer har värmt mer än ni tror//John

Fotspår i sanden 

En natt hade en jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med min bror. På himlen trädde plötsligt händelser från mitt liv fram. Jag märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var mitt, det andra var broderns. 
När den sista delen av mitt liv framträdde såg jag tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg jag att många gånger under min levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Jag märkte också att detta inträffade under de mest ensamma och svåra perioder av mitt liv. 
Detta bekymrade mig verkligen och jag frågade min bror om detta. "Broder, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig när jag behövde dig mest.
Brodern svarade: "Min kära bror jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

fredag 10 december 2010

2009-2010

Sedan 2009 har min och Jonas kontakt med vår pappa blivit riktigt bra. Vi ses ofta och han och våra barn älskar varann. Första gången pappa och mina döttrar riktigt fann varann var hemma hos oss. Att höra I säga "Farfar, kan du läsa för mig?" och sen se henne krypa upp i hans knä var otroligt rörande. Det syntes i hans blick att han var märkbart tagen. En underbar syn. Han bor ca 10 mil bort låångt ute på landet. Han är en gift pensionär och har höns, gäss, katter, hundar och en gris. Han mår bra och det är väldigt skönt att veta att han får några år där han verkligen mår bra! Min kärlek till min pappa har alltid funnits där trots allt vi gått igenom.

En dag frågade jag honom hur det kändes efter allt som har hänt. Jag syftade på att vår relation förbättras och allt som hände när vi bröt med vår mamma. Hans svar var "Du anar inte hur skönt det är" Han har haft en del inom sig som han inte sagt tidigare. Det kan inte ha varit lätt när jag och Jonas var barn och mamma köpte oss billigt medan han gjorde allt han kunde för att ge oss mat och tak över huvudet samtidigt som han kämpade mot sin sjukdom. Att sen veta vilken människa vår mamma är och allt hon har gjort och sagt gjorde det nog inte lättare.

Sommaren 2009 bestämde jag och Linda oss för att flytta. Vi trivs i området vi bor på och har barnen på ett dagis som jag inte har ett ont ord att säga om. Därför ville vi bor kvar i stadsdelen och då var det ett enkelt beslut när vi såg att det skulle byggas hus ca 500 meter bort. För ca 3 månader sedan flyttade vi in och jag kan inte med ord beskriva hur bra vi trivs. Det är allt vi hoppats på. Det är fan inte illa pinkat av en missbrukarson att ha ett hus i stan, 2 underbara flickor, en fru jag älskar väldigt mycket, är chef på Sveriges 3:e största restaurang med 30 anställda och det kanske mest otroliga är att jag har en riktigt bra relation med min pappa. Om ni tycker att jag skryter så är det ok. Jag har förtjänat det och är stolt över det här livet som jag till stor del har sett till att skaffa mig helt själv! Det är underbart skönt att som 36 åring äntligen få känna hur det känns att vara tillfreds. Det som många barn med en trygg uppväxt känner redan som barn. Jag har ett totalt lugn i hela kroppen. Jobbet är stressigt som fan men jag kopplar bort det så fort jag kommer hem. 2 sätt att tänka på jobbet har hjälpt mig mycket. 1, vad är det värsta som kan hända? 2, det är bara ett jobb! Missförstå mig inte, jag jobbar hårt. Annars hade jag inte kommit dit jag är men i slutändan är det som är viktigast det som möter en i hallen när jag kommer hem.

Det var ett tag sedan jag firade jul med min pappa. Lindas familj kommer hit och för ett par dagar sedan frågade jag min pappa om han ville komma. Ni anar inte hur gärna han ville det.

En annan otroligt glädjande sak är i april kommer min bror, hans blivande fru (han har friat) och deras TVÅ söner (dom fick ytterligare en son i mars) att flytta ca 50 meter från vårt hus. Jul med pappa och min bästa vän som granne. Det känns som att allt faller på plats och att cirkeln sluts;) Jag är inte mycket för poesi men det finns en dikt som jag är helt såld på. Den ska jag läsa för min bror på deras bröllop för den säger allt om hur viktig han var för mig under vår uppväxt. Dikten och ett avslut på min livshistoria kommer i nästa inlägg som blir det sista.

onsdag 8 december 2010

2007-2009

Jag har missat lite som jag vill börja med att berätta. I december 2007 flyttade jag Linda och I till ett nytt boende. Det var ett nybyggt radhus i utkanten av stan. Vi trivdes riktigt bra redan från början och grannarna var kanon. Nästan alla var i samma sits som vi. 25-35 år och med små barn. Jag var pappaledig sommaren efter och det var även tre andra föräldrar. Det var en underbar sommar och vi hade nog sammanlagt tre saker planerade under hela tiden, resten var spontant.

En annan sak jag missat var något som hände på mitt och Lindas bröllop. Min pappa kom försent och missade vigseln. Det visade sig att min mamma hade sagt till honom att det inte var lönt att han kom för man fick ändå inte komma in. Jag ville bara ge er ett typexempel på hur hon tänker!

I april 2008  fick min bror och hans sambo en son. Några månader senare flyttade dom ca 2 mil bort.

Trots att vi väntade vårt andra barn så fortsatte min mamma att bråka. Inga som helst tecken på ånger eller åtminstånde att försöka försonas. Bara bråk! Den 18 september, nästan exakt 2 år efter det att I föddes så kom vårt andra barn. Inte heller denna gång hade vi kollat vilket kön det var men denna gång skulle det väl bli en son? Det var inte så att jag önskade mig det mer än en dotter, jag var bara säker eftersom vi "bara" hade söner i familjen. Ska sanningen fram så är det så att när jag innan jag fick barn lekte med barnet i tanken så var det oftast inte så att jag kammade och flätade håret på en flicka. Snarare var det så att jag spelade fotboll med en son. Jag vet att man kan göra det även med flickor men ni fattar nog vad jag menar!

När vi låg där med ytterligare ett kejsarsnitt pga säte så spelade det ingen som helst roll. Ovissheten gjorde det hela ännu otroligare än vad det redan var. Det underbara skriket kom och även denna gång kom det från en flicka. Jag vill så gärna skriva deras namn för det är de två vackraste namn som finns men vår andra dotter kallar jag M. Den här gången var jag lite mer rutinerad men trots det så grät jag nästan hela tiden. Det var mycket lättare att lämna Linda och M och vad det var att göra det med första barnet. Denna gången hade jag ju I med mig hem. Vi körde och köpte kebab eftersom jag åt det förre gången och är lite vidskeplig. Vi hade en allmänt mysig kväll. Dagen efter kom Linda och M hem för även min älskade fru var nu rutinerad.

Jag ringde mina bröder och min pappa och berättade allt. Jonas och min pappa kom och hälsade på dagen efter men Petter hörde vi inte av. Jag hade en känsla av att han var tvungen att välja mellan oss och mammas pengar. Tre veckor senare kom han med sin familj och hälsade på. Det var en riktigt tryckt stämning. Jag kan inte beskriva det med ord så ni förstår. Jag försökte hålla igång samtalet men svaren han gav var korta och lämnade inte mycket mer att prata om. När dom hade gått sa Linda "-Jag tyckte synd om dig för jag märkte hur du försökte" Det var inte bara jag som kände så alltså.

Julafton firade vi hemma hos Lindas familj. Jag ringde Jonas och min pappa och skickade sms till Petter. Inget svar. Jag fick ett mail från min mammas man där han idiotförklarade oss ännu en gång. Det var även skickat till Petter och det stod en del om att dom höll med min mamma i det mesta men inte heller här ringde han och dementerade. Petters söner fyller år i februari och vi väntade på en inbjudan till kalas. Den kom inte. Jag antog att han valt pengarna och helt enkelt tänkte ignorera bort oss. Helt ok med mig men han är min storebror och borde bete sig som det. Dagen efter hans söners födelsedag ringde han. Han var förbannad för att vi inte hade ringt och gratulerat. Jag förklarade att jag pga att han inte svarat på sms eller hört av sig trodde att han inte ville träffa oss mer. Hans svar på det var "-Jag hör att du vill bryta med oss oxå" Hur fan kunde han tolka det så?? Jag sa att jag vägrar låta samtalet sluta med att JAG har brutit med honom. Han sa även "-Vad ska jag säga till mina barn när dom frågar efter er?" Mitt svar på det var "-Säg att vi inte blev bjudna på kalaset för det är så det är" När han började prata om hur ovälkommen han hade känt sig den dagen dom hälsade på oss så brast det. Jag blev riktigt förbannad och vi båda skrek på varann. Det slutade lugnt men vi sa att vi skulle ta en paus från varann.

Tyvärr så passade det jävla aset på att även bryta med vår pappa. Han har ju inga pengar så det fanns ingen anledning att träffa honom. Jonas och jag började träffa vår pappa allt oftare. Han var glad över det men så klart så saknade han sina andra barnbarn. Helt ärligt så tror jag inte att det gjorde honom så mycket att Petter försvann för deras relation har aldrig varit speciellt stark. Det vi har gått igenom med vår pappa har gjort att vi fått ett helt annat band.

Min mamma hörde av sig allt mer sällan under 2008. Hon skickade nåt sms till Jonas där det stod "-Är det inte konstig att er son är så blond och har blåa ögon när både din sambo och du är så mörka?" Tanken med det var att Jonas skulle misstänka sin sambo för otrohet. Vår mamma, fatta!! Vi hörde att Petter skulle få ännu ett barn och i slutet av året fick jag ett sms av min mamma där det stod "-Hej Lena, jag stannar i Sverige i några dagar till för Petters fru har fortfarande inte fött. Jag ringde Jonas för att berätta. Han hade fått samma sms. Hon är inte smart alla gånger! Petter sa alltid att han inte ville ha fler barn men hans sambo och min mamma ville annorlunda. Tydligen ville han försäkra sig om arvet för några dagar senare läste jag i tidningen att dom fått en dotter!

tisdag 7 december 2010

2008.

Min mamma har alltid varit tidigt ute med saker. Eftersom hon nästan aldrig har jobbat så har hon haft en del tid över och då har hon kommit på en massa märkliga lösningar. Vi 3 bröder hade alla fått vårt testamente i god tid. Hennes man hade en son men min mamma gillade tydligen inte honom så han var arvslös trots att alla pengar vi snackar om kom från hans pappa och vi pratar om miljoner. Detta gjorde mig alltid obekväm. Både att prata om min mammas död och att det faktiskt handlade om pengar som jag inte ansåg mig ha rätt till. Huset dom bodde i ägde jag och mina bröder av någon anledning. Jag ifrågasatte aldrig det jag skrev på, fråga mig inte varför.

Dagen efter vårt bråk så fick jag ett sms av min mamma. "Var vänlig skicka tillbaka testamente mm till mig" Jonas som var hos mig den dagen såg sin chans att bli av med henne och sa "Skicka med mina med" Jag gjorde som hon skrev och skickade även med papperna på huset som vi "ägde". Det uppskattades inte av mamma för tydligen var det bara så att hon skulle uppdatera dom. Hon blev galen och skickade sms i stil med "jag ska göra er arvslösa" mm. Till en början svarade jag alla hennes sms. Mitt enda syfte med det var att försöka få henne att förstå att hennes pengar var helt oviktiga. Några ggr blev jag riktigt förbannad och svarade i stil med  "Lycka till med att köpa Petter och hans familj nu när du inte lyckades med oss" Det lyckades hon med!

Några veckor efter vårt bråk så ringde Petter. Han skulle medla för han hade hört att vår mamma ville att vi skulle byta efternamn. Hon ville inte heta samma som oss och tyckte att vi skulle ta vår pappas namn. Både jag och min bror var så klart inte beredda att göra det för vi förknippar inte det med henne, det förknippar vi med oss själva. Petter sa att det skulle bli problem med födelsedagar mm om vi var ovänner. Jag försökte få honom att se var problemet låg. Mamma kunde inte vara i samma hus som mig, Jonas, vår pappa och hela Petters frus familj. Tyvärr såg han inte det! Medlingen gick inte så bra och vi tappade kontakten mer och mer.

Hennes sms blev mer och mer provocerande. Hon skickade brev där hon lät någon annan skriva adressen eftersom hon visste att vi annars bara hade kastat det. I brevet stod det bara en massa saker om hur dåliga människor vi var, framförallt Linda. Jag fick inte så mycket skit för enligt henne var jag hjärntvättad och kunde inte lastas för något av det som hänt. Foto mm som hon hade på I kom tillbaka med posten med motiveringen "Jag vill inte ha en främling i mitt hus" I var då 1,5 år!!!

Hon skaffade en advokat som skulle hjälpa henne att göra oss arvslösa. Vi försökte förklara för henne att vi skriver på och avsäger oss allt. Hon trodde inte på oss. Jag antar att pengar för henne betyder så mycket att hon inte kunde förstå att vi inte kände likadant! Även efter det att alla papper var påskrivna och vi inte skulle få mer än vår arvsrätt som vi inte kunde avsäga oss så fortsatte hon hota med pengar! Hon köpte hus i Spanien till Petter. Hon bad oss sätta in 100 000:- på hennes konto för det hade vi vid ett tillfälle fått av henne. Det var den enda gången jag svarade "Ok, om du sätter in min barndom på ett konto"

Det finns en massa saker som hon gjorde som är helt obegripligt med tanke på att hon trots allt är vår mamma. Som förälder så hade jag gjort allt för att få tillbaka kontakten oavsett vems fel det var. När jag stack och tränade fotboll så bad jag Linda att alltid ha dörren låst för jag var riktigt orolig att hon skulle göra henne eller min dotter illa. Lärarna på dagis hade vi pratat med, bara Linda och jag får hämta I. Jag hade en lägenhet i stan som jag hyrde ut i andra hand som nu skulle göras om till en bostadsrätt. Inte heller här kunde min mamma låta bli att jävlas. Hon pratade med ordföranden i föreningen om att jag och min bror som oxå hade sin lägenhet kvar inte hade råd att köpa den. Hon erbjöd ordföranden hjälp med alla papper men som tur är så tackade han nej! Istället hotade hon med att anmäla oss för skattefusk när vi hyrt ut i andra hand. Jag tog inte mer betalt än vad hyran var och Jonas hyrde ut till ett företag. Inget att hämta där alltså, nästa jävelskap. Allt oftare kunde jag läsa i hennes sms att hon inte var nykter. Mycket konstiga saker skrev hon och oftast på kvällarna.

Det positiva med det hela var att vår kontakt med pappa hade förbättrats. Vi sågs allt oftare och han berättade saker om vår mamma som han hållt inne i alla år. När han var riktigt långt nere i skiten och hon tjänade stora belopp varje månad så bad han vid något tillfälle om uppskov på underhållet. Det gick inte. Hon behövde dom inte men det var principen. Han hade oss varannan helg och vid ett tillfälle när han skulle lämna oss till henne så ringde han för att berätta att han var på väg. Hennes svar då var "Kan du komma om en halvtimme för jag har precis haft ett sånt underbart samlag" När mina föräldrar träffades så sa min mamma att hon var steril för hon hade haft cancer i livmödern. Det visade ju sig vara ren lögn. En massa saker som jag hade förträngt kom tillbaka under den här perioden. Jag minns att jag aldrig fick skölja med flour i skolan för Petters tänder hade tagit stryk av det. Då lät det troligt eftersom min mamma sa det, nu undrar jag vad lärarna tänkte! Det finns oändligt med liknande saker.

Jag börjad mer och mer hata henne. Jonas var oxå riktigt förbannad men vi hade bestämt oss för att ignorera henne eftersom hon drivs av att bråka. Många ggr fick jag bita mig i läppen. Det fanns massor av saker som jag skulle vilja säga till henne men jag visste att det inte skulle gå att få henne att förstå. Ska jag vara helt ärlig så var tanken på att skada henne både psykiskt och fysiskt otroligt lockande. Även min svärfar ville åka hem till henne eftersom hon oftast gav sig på Linda. Även han fick försöka hålla ilskan tillbaka. Vi hade ju I och snart skulle nästa barn komma! Att göra henne illa och riskera att mina barn inte skulle få den uppväxt jag lovat var inget alternativ. Jag var bättre än så nu, för 10 år sedan hade jag slagit ihjäl henne!

söndag 5 december 2010

2006-2008

Dagen efter väldigt tidigt på morgonen vaknade jag med ett leende. Jag gjorde mig färdig så snabbt jag kunde och cyklade sen till sjukhuset. Jag stannade för att köpa blommor men kl 06.00 är det inte många som har öppet. Jag hade tur för kvinnan i blomsteraffären var snäll och öppnade tillfälligt för mig. Vi var tillsammans på sjukhuset hela dagen och visade stolt upp I för alla som hälsade på. Ett par dagar senare fick vi åka hem.

Jag var ledig i 3 veckor och vi höll oss hemma och tog vår tid att komma in i rollerna som föräldrar. När det sen var dags att börja jobba så var dagarna en enda lång hemlängtan. Min mamma fortsatte att komma med en massa tips och det retade mig väldigt mycket. När I var 4 månader så tyckte min mamma att hon kunde sova hos henne. Vi höll inte med. Hon hade träffat henne 2-3 ggr och när hon var och hälsade på så ignorerade hon I i stort sätt hela tiden. I hade ingen aning om vem min mamma var. När vi sa att vi inte ville lämna henne så sa min mamma att Petters barn ofta var hos henne när dom var små och att det aldrig var några problem. Kanske inte så konstig eftersom dom var 2 st och framförallt 2 år. 2 st 2 åriga pojkar kunde hon köpa med en massa leksaker men det gick inte med en 4 månaders flicka. I krävde bara kärlek och det har min mamma aldrig varit kapabel att ge.

I februari 2007 fyllde Linda 30 år. Jag hade fixat en resa till Rom för oss tre. Första kvällen stod vi ute på balkongen på vårt hotell. Det var på 5:e våningen och Rom som är en otroligt vacker stad låg under oss. Man får inte mycket bättre tillfälle att fria så det gjorde jag den kvällen. JA! Vi var så otroligt lyckliga tillsammans.

Vi bestämde oss för att gifta oss till sommaren. Vi ville inte lägga en massa pengar på bröllopet och ingen av oss var kristna. Därför tyckte vi att ett borgligt bröllop med bara släkten som gäster var det bästa alternativet. Även Petter och hans flickvän skulle gifta sig den sommaren och eftersom min mamma hade Petter lindad runt sitt finger så skulle dom gifta sig i mammas trädgård. Här började det på riktigt skita sig mellan mamma och mig och Linda. Hon ville att vi skulle gifta oss på samma gång i hennes trädgård. Det fanns inget som skulle kunda få mig att göra det! Mer white trash än så blir det inte. Hela det bröllopet var tragiskt. Petter såg ut att lida när han stod i ett tält tillsammans med sin blivande, en vigselförättare, en stereo som hade spelat bröllopsmarschen och hela familjen stående framför. Så klart blev det bråk även denna gång. Min mamma och Petter skrek som vanligt på varann eftersom hon ansåg att Petters svärföräldrar inte hade hjäpt till. Min mamma kan verkligen välja sina tillfällen att stå i rampljuset! Inte ens denna dagen kunde hon låta bli. Jag är så otroligt glad att Linda och jag stod på oss för jag hade inte kunnat leva med mig själv om vi gift oss där den dagen!

Även på vårt bröllop blev det bråk. Min mamma bråkade med sevitören och till Lindas syster sa hon "-Det känns som att jag bara har 3 barnbarn" Hon syftade då på att vi inte ville lämna I hos henne. Som vanligt så hade hon druckit för mycket och som ni vet så blev hon helt knast då! Skit i det, vi var gifta och det var det vi ville! På både vårt och Petters bröllop ville min mamma betala och jag ångrar att vi delvis lät henne göra det. Hon var inte sen att berätta det för min pappa som inte hade råd att ge speciellt mycket.

Situationen blev mer och mer infekterad eftersom jag inte ville att min mamma skulle ha någon som helst påverkan på I. En dag på jobbet så sa min mamma nåt väldigt fel om min familj. Jag kunde ta det hon gjorde mot mig men hon skulle ge fan i min familj! Det slutade med ett stort bråk. Det kom ut en massa saker som jag hållt inne under åren. Enligt henne så var allt Lindas fel. Hon fick skulden för allt. Att hennes och min och framförallt  hennes och Is relation inte var bra., att vi aldrig sågs mm. Det var inte sant för det var jag som inte ville ha med henne att göra. Det slutade med att vi pratade några månader senare och kom överens om att hon aldrig skulle prata illa om Linda igen.

 Julen 2007 bestämde vi oss för att ge I ett syskon. I januari 2008 satt vi hemma och hade inte mycket att göra. Jag frågade Linda om vi inte hade ett graviditetstest kvar. Det hade vi men Linda tyckte inte att det var lönt att använda det. Vi gjorde det ändå. Känslan var lika otroligt som första gången när även detta var positivt. 2 försök 2 barn. Fan vad jag var värd detta! 

Min mamma ville att vi skulle fira midsommar i deras trädgård men vi hade några vänner som vi firat tillsammans med de senaste åren. På nåt sätt så hade min mamma tolkat det som att vi skulle komma dit. När hon fick reda på att det inte skulle bli så så bröt helvetets lös. Hon sa "Ok, då för du och I komma hit någon dag för Linda...." där la jag på luren. Det ringde på Lindas telefon och jag svarade. Min mamma var galen och jag sa "Tänk på vad du säger för detta är troligtvis den sista gången vi pratar med varann" Jag hade rätt, vi har inte pratat sedan den dagen!! Tro inte att vi blev av med henne. Sedan denna dagen så har min mamma gjort allt för att förpesta mitt liv. Hon har inte vid ett enda tillfälle försökt få tillbaka kontakten utan bara gått till 100% fram för att förstöra. Jag var vid flera tillfällen rädd för min familjs liv!

torsdag 2 december 2010

Graviditeten.

Det var med en otrolig spänning vi följde varje steg i graviditeten. Den var förhållandevis smärtfri. Vi stötte inte på några som helst hinder och Linda mådde bra förutom illamående den första tiden. Min mamma var vårt största hinder. Hon la sig i och eftersom mannen hon var gift med var rik så ville hon köpa allt. Barnsäng, kläder, möbler mm. Det kanske låter snällt men det var av egoistiska skäl. Min bror Petter hade ju oxå barn och varje jul överdrev hon antalet julklappar. Min pappa som inte hade det lika bra ställt ekonomiskt fick se på när hon gav Petters barn 10-15 julklappar var. Vid några tillfällen "glömde" hon prislappen på!!!

Jag och Linda gick inte med på detta. Vi ville åka tillsammans och handla saker och planera. Ingen av oss var rädda för att säga det till henne. Detta uppskattades inte av mamma. Det värsta var hennes tips. För det första så ansåg jag inte att hon hade någon som helst rätt att dela ut råd efter hennes uppfostran av oss. För det andra så var det oftast ganska märkliga tips.

Linda och jag har alltid haft roligt tillsammans. Jag var ju som ni vet om ni läst mitt inlägg om hur vi träffades säker på att vårt liv skulle bli så. Det krävdes en del tålamod men det har varit värt varenda tår. Linda har massor av gånger tackat mig för att jag väntade. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Sommaren 2006 åkte vi till Tyskland med 3 tjejkompisar. Det var ju fotbolls VM och trots att Linda då var i 7:e månaden så tvekade hon inte eftersom hon visste hur mycket det betydde för mig. Jag älskar henne för så mycket att jag inte vet var jag ska börja.

Min farfar hade en bror, min pappa likaså, Petter hade fått 2 söner. Jag var säker på att jag skulle få en son. Inte för att det spelade någon roll men säker var jag. En kort tid innan det datum vårt barn skulle födas så fick vi reda på att det låg i säte. Vi gjorde ett vändningsförsök men utan att lyckas. Vi fick ställa in oss på Kejsarsnitt. Morgonen när vi skulle till sjukhuset var otroligt märklig. Vi visste att om ca 4 timmar så är vi föräldrar. Linda fick göra en massa saker och sen fick vi vänta på ett rum. Även där var det en konstig känsla. Vi satt bara och väntade tyst på att någon skulle kalla på oss. Sen var det dags.

Efter en massa info mm så var det dags. Jag satt vid Lindas huvud när läkaren sa "-Nu har ni ert barn om ett par minuter" Helt galet! Jag höll Lindas hand och var väldigt långt ifrån den killen som brukade slåss med allt och alla. Jag var otroligt sårbar och hade gråten i halsen hela tiden. Sen hörde vi ett underbart skrik. Innom några sekunder låg HON på Lindas bröst. Det vackraste barnet jag någonsin sett. Jag var beredd att offra mitt liv för henne redan där.

Det känns fel att kalla henne för ett annat namn än det hon heter så jag kallar henne vid hennes första bokstav som är I. I och jag gick med sköterskan för att klippa navelsträngen, väga, mäta mm. Jag grät hela tiden. 47 cm och 2928 gram den 22 september 2006! Den absolut största dagen i mitt liv! När vi kom ut så sa sköterskan till Linda "Här kommer jag med en otroligt rörd pappa" Jag fortsatte att gråta när jag la ner I till Linda. Dom fick en kort stund sedan skulle läkaren ta hand om Linda så I och jag fick gå iväg. En kort kontroll sedan lämnades vi ensamma i ett eget rum! Jag höll henne och vägrade släppa. Jag lovade henne en massa saker där. Att jag alltid skulle finnas där, skydda henne och framför allt älska henne. Jag tror inte på gud men jag bad till Honom den gången, att ge mig styrka och kunskap att ge henne allt jag själv saknat!

En kort stund senare kom Linda in till oss. När vi fått våra smörgåsar mm och sköterskorna stängt dörren så var vi äntligen ensamma tillsammans. Jag minns att jag la ner I bara för att ta upp henne sekunder senare. Tyvärr var det så att jag bara fick stanna till kl 22,00. Jag minns inte riktigt hur jag kom hem men jag minns känslan i soffan hemma den kvällen. Jag satt med tvn på utan att titta, en kebabrulle i handen utan att äta och bara längtade tills jag skulle vakna och få träffa dom jag älskade mest! Jag var pappa!