GOD JUL

Var snälla och ge era barn en riktigt vit jul!

Tack för att ni läst!

Som sagt så är detta mitt sista inlägg. Några av er har kommenterat och vill att jag ska fortsätta. Det kommer inte att hända för jag har inte mer av intresse att berätta. Mitt liv är underbart nu men den typen av bloggar finns det massor av så det är bara att välja en. Jag har ju haft en blogg om min familj i 3 år och det var grymt skönt att avsluta den. Kommer jag på nåt annat att blogga om som jag brinner för så lovar jag att berätta det.

Mina positiva och negativa sidor till följd av min uppväxt är ganska många. Jag har som jag sagt tidigare ganska svårt för närhet och att folk rör mig. Det är inte något problem men jag bjuder nog inte in till kramar andra gången jag träffar någon. Att tex klippa håret anser jag vara något nödvändigt ont till skillnad från min fru som tycker att det är skönt! Jag har kvar min "bubbla" från uppväxten. Händer det något allvarligt så går jag in där och bearbetar det för mig själv, jag har inget behov av att prata utan jag löser det inombords. Jag arbetar hårt och tar inget för givet. Inget kommer gratis så det gäller att slita för allt. Jag uppfattas som svår att imponera på. Hade jag vunnit 10 miljoner så hade jag troligtvis sagt "jaaa" men sen inget mer. Detta kan oxå uppfattas som att jag är ointresserad eller arg. Får jag en present som jag gillar så kan det oxå bli problem eftersom det ofta uppfattas som ironi när jag säger "Vad fin den var". Jag har ett ganska stort behov av att vara ensam och det är inte alltid så lätt med 2 galna flickor. Jag har ett otroligt stort tålamod med människor och framförallt med mina barn.

Min  mest positiva sida är enligt mig själv att jag är en grym pappa. Jag försöker ge mina barn all den kärlek som jag själv inte fick. Jag kan ta en öl framför dom men inte mer. Dom kommer aldrig att se mig berusad och detta är garanterat en skada från uppväxten.

Folk i min närhet har ofta svårt att förstå att jag inte träffar min ena bror och min mamma mer. Helt ärligt så förstördes Petters och min relation tidigt. Vi är väldigt olika och enligt mig så tog han inte sitt ansvar som storebror. Att jag inte träffar min mamma mer är otroligt skönt. Ett problem mindre. Nu slipper vi ångesten innan jul pga att vi visste att hon skulle ställa till bråk

Min kärlek till min pappa har och fortsätter att växa för varje dag som går. Han är en fantastisk person som trots sina problem alltid gjort sitt bästa. Det har så klart inte gått så bra men han är ju sjuk.

Min bror Jonas är den jag älskar mest efter mina barn och min fru. Han har haft en avgörande roll under min uppväxt och har fortfarande en stor plats i mitt liv. Utan honom så hade det gått illa. Han har inte haft det lätt han heller men även han har lyckats riktigt bra i livet. Till sommaren gifter han sig och det talet jag kommer att hålla då har jag redan börjat på. Vi pratar inte om vår kärlek till varann men då får jag ett tillfälle att berätta som jag inte tänker missa. Som jag skrev så ska jag läsa en dikt till honom och den tänkte jag avsluta den här resan med. Den är lite ändrad för att passa oss. Tack för att ni har läst. Era kommentarer har värmt mer än ni tror//John

Fotspår i sanden 

En natt hade en jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med min bror. På himlen trädde plötsligt händelser från mitt liv fram. Jag märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var mitt, det andra var broderns. 
När den sista delen av mitt liv framträdde såg jag tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg jag att många gånger under min levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Jag märkte också att detta inträffade under de mest ensamma och svåra perioder av mitt liv. 
Detta bekymrade mig verkligen och jag frågade min bror om detta. "Broder, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig när jag behövde dig mest.
Brodern svarade: "Min kära bror jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

2009-2010

Sedan 2009 har min och Jonas kontakt med vår pappa blivit riktigt bra. Vi ses ofta och han och våra barn älskar varann. Första gången pappa och mina döttrar riktigt fann varann var hemma hos oss. Att höra I säga "Farfar, kan du läsa för mig?" och sen se henne krypa upp i hans knä var otroligt rörande. Det syntes i hans blick att han var märkbart tagen. En underbar syn. Han bor ca 10 mil bort låångt ute på landet. Han är en gift pensionär och har höns, gäss, katter, hundar och en gris. Han mår bra och det är väldigt skönt att veta att han får några år där han verkligen mår bra! Min kärlek till min pappa har alltid funnits där trots allt vi gått igenom.

En dag frågade jag honom hur det kändes efter allt som har hänt. Jag syftade på att vår relation förbättras och allt som hände när vi bröt med vår mamma. Hans svar var "Du anar inte hur skönt det är" Han har haft en del inom sig som han inte sagt tidigare. Det kan inte ha varit lätt när jag och Jonas var barn och mamma köpte oss billigt medan han gjorde allt han kunde för att ge oss mat och tak över huvudet samtidigt som han kämpade mot sin sjukdom. Att sen veta vilken människa vår mamma är och allt hon har gjort och sagt gjorde det nog inte lättare.

Sommaren 2009 bestämde jag och Linda oss för att flytta. Vi trivs i området vi bor på och har barnen på ett dagis som jag inte har ett ont ord att säga om. Därför ville vi bor kvar i stadsdelen och då var det ett enkelt beslut när vi såg att det skulle byggas hus ca 500 meter bort. För ca 3 månader sedan flyttade vi in och jag kan inte med ord beskriva hur bra vi trivs. Det är allt vi hoppats på. Det är fan inte illa pinkat av en missbrukarson att ha ett hus i stan, 2 underbara flickor, en fru jag älskar väldigt mycket, är chef på Sveriges 3:e största restaurang med 30 anställda och det kanske mest otroliga är att jag har en riktigt bra relation med min pappa. Om ni tycker att jag skryter så är det ok. Jag har förtjänat det och är stolt över det här livet som jag till stor del har sett till att skaffa mig helt själv! Det är underbart skönt att som 36 åring äntligen få känna hur det känns att vara tillfreds. Det som många barn med en trygg uppväxt känner redan som barn. Jag har ett totalt lugn i hela kroppen. Jobbet är stressigt som fan men jag kopplar bort det så fort jag kommer hem. 2 sätt att tänka på jobbet har hjälpt mig mycket. 1, vad är det värsta som kan hända? 2, det är bara ett jobb! Missförstå mig inte, jag jobbar hårt. Annars hade jag inte kommit dit jag är men i slutändan är det som är viktigast det som möter en i hallen när jag kommer hem.

Det var ett tag sedan jag firade jul med min pappa. Lindas familj kommer hit och för ett par dagar sedan frågade jag min pappa om han ville komma. Ni anar inte hur gärna han ville det.

En annan otroligt glädjande sak är i april kommer min bror, hans blivande fru (han har friat) och deras TVÅ söner (dom fick ytterligare en son i mars) att flytta ca 50 meter från vårt hus. Jul med pappa och min bästa vän som granne. Det känns som att allt faller på plats och att cirkeln sluts;) Jag är inte mycket för poesi men det finns en dikt som jag är helt såld på. Den ska jag läsa för min bror på deras bröllop för den säger allt om hur viktig han var för mig under vår uppväxt. Dikten och ett avslut på min livshistoria kommer i nästa inlägg som blir det sista.

2007-2009

Jag har missat lite som jag vill börja med att berätta. I december 2007 flyttade jag Linda och I till ett nytt boende. Det var ett nybyggt radhus i utkanten av stan. Vi trivdes riktigt bra redan från början och grannarna var kanon. Nästan alla var i samma sits som vi. 25-35 år och med små barn. Jag var pappaledig sommaren efter och det var även tre andra föräldrar. Det var en underbar sommar och vi hade nog sammanlagt tre saker planerade under hela tiden, resten var spontant.

En annan sak jag missat var något som hände på mitt och Lindas bröllop. Min pappa kom försent och missade vigseln. Det visade sig att min mamma hade sagt till honom att det inte var lönt att han kom för man fick ändå inte komma in. Jag ville bara ge er ett typexempel på hur hon tänker!

I april 2008  fick min bror och hans sambo en son. Några månader senare flyttade dom ca 2 mil bort.

Trots att vi väntade vårt andra barn så fortsatte min mamma att bråka. Inga som helst tecken på ånger eller åtminstånde att försöka försonas. Bara bråk! Den 18 september, nästan exakt 2 år efter det att I föddes så kom vårt andra barn. Inte heller denna gång hade vi kollat vilket kön det var men denna gång skulle det väl bli en son? Det var inte så att jag önskade mig det mer än en dotter, jag var bara säker eftersom vi "bara" hade söner i familjen. Ska sanningen fram så är det så att när jag innan jag fick barn lekte med barnet i tanken så var det oftast inte så att jag kammade och flätade håret på en flicka. Snarare var det så att jag spelade fotboll med en son. Jag vet att man kan göra det även med flickor men ni fattar nog vad jag menar!

När vi låg där med ytterligare ett kejsarsnitt pga säte så spelade det ingen som helst roll. Ovissheten gjorde det hela ännu otroligare än vad det redan var. Det underbara skriket kom och även denna gång kom det från en flicka. Jag vill så gärna skriva deras namn för det är de två vackraste namn som finns men vår andra dotter kallar jag M. Den här gången var jag lite mer rutinerad men trots det så grät jag nästan hela tiden. Det var mycket lättare att lämna Linda och M och vad det var att göra det med första barnet. Denna gången hade jag ju I med mig hem. Vi körde och köpte kebab eftersom jag åt det förre gången och är lite vidskeplig. Vi hade en allmänt mysig kväll. Dagen efter kom Linda och M hem för även min älskade fru var nu rutinerad.

Jag ringde mina bröder och min pappa och berättade allt. Jonas och min pappa kom och hälsade på dagen efter men Petter hörde vi inte av. Jag hade en känsla av att han var tvungen att välja mellan oss och mammas pengar. Tre veckor senare kom han med sin familj och hälsade på. Det var en riktigt tryckt stämning. Jag kan inte beskriva det med ord så ni förstår. Jag försökte hålla igång samtalet men svaren han gav var korta och lämnade inte mycket mer att prata om. När dom hade gått sa Linda "-Jag tyckte synd om dig för jag märkte hur du försökte" Det var inte bara jag som kände så alltså.

Julafton firade vi hemma hos Lindas familj. Jag ringde Jonas och min pappa och skickade sms till Petter. Inget svar. Jag fick ett mail från min mammas man där han idiotförklarade oss ännu en gång. Det var även skickat till Petter och det stod en del om att dom höll med min mamma i det mesta men inte heller här ringde han och dementerade. Petters söner fyller år i februari och vi väntade på en inbjudan till kalas. Den kom inte. Jag antog att han valt pengarna och helt enkelt tänkte ignorera bort oss. Helt ok med mig men han är min storebror och borde bete sig som det. Dagen efter hans söners födelsedag ringde han. Han var förbannad för att vi inte hade ringt och gratulerat. Jag förklarade att jag pga att han inte svarat på sms eller hört av sig trodde att han inte ville träffa oss mer. Hans svar på det var "-Jag hör att du vill bryta med oss oxå" Hur fan kunde han tolka det så?? Jag sa att jag vägrar låta samtalet sluta med att JAG har brutit med honom. Han sa även "-Vad ska jag säga till mina barn när dom frågar efter er?" Mitt svar på det var "-Säg att vi inte blev bjudna på kalaset för det är så det är" När han började prata om hur ovälkommen han hade känt sig den dagen dom hälsade på oss så brast det. Jag blev riktigt förbannad och vi båda skrek på varann. Det slutade lugnt men vi sa att vi skulle ta en paus från varann.

Tyvärr så passade det jävla aset på att även bryta med vår pappa. Han har ju inga pengar så det fanns ingen anledning att träffa honom. Jonas och jag började träffa vår pappa allt oftare. Han var glad över det men så klart så saknade han sina andra barnbarn. Helt ärligt så tror jag inte att det gjorde honom så mycket att Petter försvann för deras relation har aldrig varit speciellt stark. Det vi har gått igenom med vår pappa har gjort att vi fått ett helt annat band.

Min mamma hörde av sig allt mer sällan under 2008. Hon skickade nåt sms till Jonas där det stod "-Är det inte konstig att er son är så blond och har blåa ögon när både din sambo och du är så mörka?" Tanken med det var att Jonas skulle misstänka sin sambo för otrohet. Vår mamma, fatta!! Vi hörde att Petter skulle få ännu ett barn och i slutet av året fick jag ett sms av min mamma där det stod "-Hej Lena, jag stannar i Sverige i några dagar till för Petters fru har fortfarande inte fött. Jag ringde Jonas för att berätta. Han hade fått samma sms. Hon är inte smart alla gånger! Petter sa alltid att han inte ville ha fler barn men hans sambo och min mamma ville annorlunda. Tydligen ville han försäkra sig om arvet för några dagar senare läste jag i tidningen att dom fått en dotter!

2008.

Min mamma har alltid varit tidigt ute med saker. Eftersom hon nästan aldrig har jobbat så har hon haft en del tid över och då har hon kommit på en massa märkliga lösningar. Vi 3 bröder hade alla fått vårt testamente i god tid. Hennes man hade en son men min mamma gillade tydligen inte honom så han var arvslös trots att alla pengar vi snackar om kom från hans pappa och vi pratar om miljoner. Detta gjorde mig alltid obekväm. Både att prata om min mammas död och att det faktiskt handlade om pengar som jag inte ansåg mig ha rätt till. Huset dom bodde i ägde jag och mina bröder av någon anledning. Jag ifrågasatte aldrig det jag skrev på, fråga mig inte varför.

Dagen efter vårt bråk så fick jag ett sms av min mamma. "Var vänlig skicka tillbaka testamente mm till mig" Jonas som var hos mig den dagen såg sin chans att bli av med henne och sa "Skicka med mina med" Jag gjorde som hon skrev och skickade även med papperna på huset som vi "ägde". Det uppskattades inte av mamma för tydligen var det bara så att hon skulle uppdatera dom. Hon blev galen och skickade sms i stil med "jag ska göra er arvslösa" mm. Till en början svarade jag alla hennes sms. Mitt enda syfte med det var att försöka få henne att förstå att hennes pengar var helt oviktiga. Några ggr blev jag riktigt förbannad och svarade i stil med  "Lycka till med att köpa Petter och hans familj nu när du inte lyckades med oss" Det lyckades hon med!

Några veckor efter vårt bråk så ringde Petter. Han skulle medla för han hade hört att vår mamma ville att vi skulle byta efternamn. Hon ville inte heta samma som oss och tyckte att vi skulle ta vår pappas namn. Både jag och min bror var så klart inte beredda att göra det för vi förknippar inte det med henne, det förknippar vi med oss själva. Petter sa att det skulle bli problem med födelsedagar mm om vi var ovänner. Jag försökte få honom att se var problemet låg. Mamma kunde inte vara i samma hus som mig, Jonas, vår pappa och hela Petters frus familj. Tyvärr såg han inte det! Medlingen gick inte så bra och vi tappade kontakten mer och mer.

Hennes sms blev mer och mer provocerande. Hon skickade brev där hon lät någon annan skriva adressen eftersom hon visste att vi annars bara hade kastat det. I brevet stod det bara en massa saker om hur dåliga människor vi var, framförallt Linda. Jag fick inte så mycket skit för enligt henne var jag hjärntvättad och kunde inte lastas för något av det som hänt. Foto mm som hon hade på I kom tillbaka med posten med motiveringen "Jag vill inte ha en främling i mitt hus" I var då 1,5 år!!!

Hon skaffade en advokat som skulle hjälpa henne att göra oss arvslösa. Vi försökte förklara för henne att vi skriver på och avsäger oss allt. Hon trodde inte på oss. Jag antar att pengar för henne betyder så mycket att hon inte kunde förstå att vi inte kände likadant! Även efter det att alla papper var påskrivna och vi inte skulle få mer än vår arvsrätt som vi inte kunde avsäga oss så fortsatte hon hota med pengar! Hon köpte hus i Spanien till Petter. Hon bad oss sätta in 100 000:- på hennes konto för det hade vi vid ett tillfälle fått av henne. Det var den enda gången jag svarade "Ok, om du sätter in min barndom på ett konto"

Det finns en massa saker som hon gjorde som är helt obegripligt med tanke på att hon trots allt är vår mamma. Som förälder så hade jag gjort allt för att få tillbaka kontakten oavsett vems fel det var. När jag stack och tränade fotboll så bad jag Linda att alltid ha dörren låst för jag var riktigt orolig att hon skulle göra henne eller min dotter illa. Lärarna på dagis hade vi pratat med, bara Linda och jag får hämta I. Jag hade en lägenhet i stan som jag hyrde ut i andra hand som nu skulle göras om till en bostadsrätt. Inte heller här kunde min mamma låta bli att jävlas. Hon pratade med ordföranden i föreningen om att jag och min bror som oxå hade sin lägenhet kvar inte hade råd att köpa den. Hon erbjöd ordföranden hjälp med alla papper men som tur är så tackade han nej! Istället hotade hon med att anmäla oss för skattefusk när vi hyrt ut i andra hand. Jag tog inte mer betalt än vad hyran var och Jonas hyrde ut till ett företag. Inget att hämta där alltså, nästa jävelskap. Allt oftare kunde jag läsa i hennes sms att hon inte var nykter. Mycket konstiga saker skrev hon och oftast på kvällarna.

Det positiva med det hela var att vår kontakt med pappa hade förbättrats. Vi sågs allt oftare och han berättade saker om vår mamma som han hållt inne i alla år. När han var riktigt långt nere i skiten och hon tjänade stora belopp varje månad så bad han vid något tillfälle om uppskov på underhållet. Det gick inte. Hon behövde dom inte men det var principen. Han hade oss varannan helg och vid ett tillfälle när han skulle lämna oss till henne så ringde han för att berätta att han var på väg. Hennes svar då var "Kan du komma om en halvtimme för jag har precis haft ett sånt underbart samlag" När mina föräldrar träffades så sa min mamma att hon var steril för hon hade haft cancer i livmödern. Det visade ju sig vara ren lögn. En massa saker som jag hade förträngt kom tillbaka under den här perioden. Jag minns att jag aldrig fick skölja med flour i skolan för Petters tänder hade tagit stryk av det. Då lät det troligt eftersom min mamma sa det, nu undrar jag vad lärarna tänkte! Det finns oändligt med liknande saker.

Jag börjad mer och mer hata henne. Jonas var oxå riktigt förbannad men vi hade bestämt oss för att ignorera henne eftersom hon drivs av att bråka. Många ggr fick jag bita mig i läppen. Det fanns massor av saker som jag skulle vilja säga till henne men jag visste att det inte skulle gå att få henne att förstå. Ska jag vara helt ärlig så var tanken på att skada henne både psykiskt och fysiskt otroligt lockande. Även min svärfar ville åka hem till henne eftersom hon oftast gav sig på Linda. Även han fick försöka hålla ilskan tillbaka. Vi hade ju I och snart skulle nästa barn komma! Att göra henne illa och riskera att mina barn inte skulle få den uppväxt jag lovat var inget alternativ. Jag var bättre än så nu, för 10 år sedan hade jag slagit ihjäl henne!

2006-2008

Dagen efter väldigt tidigt på morgonen vaknade jag med ett leende. Jag gjorde mig färdig så snabbt jag kunde och cyklade sen till sjukhuset. Jag stannade för att köpa blommor men kl 06.00 är det inte många som har öppet. Jag hade tur för kvinnan i blomsteraffären var snäll och öppnade tillfälligt för mig. Vi var tillsammans på sjukhuset hela dagen och visade stolt upp I för alla som hälsade på. Ett par dagar senare fick vi åka hem.

Jag var ledig i 3 veckor och vi höll oss hemma och tog vår tid att komma in i rollerna som föräldrar. När det sen var dags att börja jobba så var dagarna en enda lång hemlängtan. Min mamma fortsatte att komma med en massa tips och det retade mig väldigt mycket. När I var 4 månader så tyckte min mamma att hon kunde sova hos henne. Vi höll inte med. Hon hade träffat henne 2-3 ggr och när hon var och hälsade på så ignorerade hon I i stort sätt hela tiden. I hade ingen aning om vem min mamma var. När vi sa att vi inte ville lämna henne så sa min mamma att Petters barn ofta var hos henne när dom var små och att det aldrig var några problem. Kanske inte så konstig eftersom dom var 2 st och framförallt 2 år. 2 st 2 åriga pojkar kunde hon köpa med en massa leksaker men det gick inte med en 4 månaders flicka. I krävde bara kärlek och det har min mamma aldrig varit kapabel att ge.

I februari 2007 fyllde Linda 30 år. Jag hade fixat en resa till Rom för oss tre. Första kvällen stod vi ute på balkongen på vårt hotell. Det var på 5:e våningen och Rom som är en otroligt vacker stad låg under oss. Man får inte mycket bättre tillfälle att fria så det gjorde jag den kvällen. JA! Vi var så otroligt lyckliga tillsammans.

Vi bestämde oss för att gifta oss till sommaren. Vi ville inte lägga en massa pengar på bröllopet och ingen av oss var kristna. Därför tyckte vi att ett borgligt bröllop med bara släkten som gäster var det bästa alternativet. Även Petter och hans flickvän skulle gifta sig den sommaren och eftersom min mamma hade Petter lindad runt sitt finger så skulle dom gifta sig i mammas trädgård. Här började det på riktigt skita sig mellan mamma och mig och Linda. Hon ville att vi skulle gifta oss på samma gång i hennes trädgård. Det fanns inget som skulle kunda få mig att göra det! Mer white trash än så blir det inte. Hela det bröllopet var tragiskt. Petter såg ut att lida när han stod i ett tält tillsammans med sin blivande, en vigselförättare, en stereo som hade spelat bröllopsmarschen och hela familjen stående framför. Så klart blev det bråk även denna gång. Min mamma och Petter skrek som vanligt på varann eftersom hon ansåg att Petters svärföräldrar inte hade hjäpt till. Min mamma kan verkligen välja sina tillfällen att stå i rampljuset! Inte ens denna dagen kunde hon låta bli. Jag är så otroligt glad att Linda och jag stod på oss för jag hade inte kunnat leva med mig själv om vi gift oss där den dagen!

Även på vårt bröllop blev det bråk. Min mamma bråkade med sevitören och till Lindas syster sa hon "-Det känns som att jag bara har 3 barnbarn" Hon syftade då på att vi inte ville lämna I hos henne. Som vanligt så hade hon druckit för mycket och som ni vet så blev hon helt knast då! Skit i det, vi var gifta och det var det vi ville! På både vårt och Petters bröllop ville min mamma betala och jag ångrar att vi delvis lät henne göra det. Hon var inte sen att berätta det för min pappa som inte hade råd att ge speciellt mycket.

Situationen blev mer och mer infekterad eftersom jag inte ville att min mamma skulle ha någon som helst påverkan på I. En dag på jobbet så sa min mamma nåt väldigt fel om min familj. Jag kunde ta det hon gjorde mot mig men hon skulle ge fan i min familj! Det slutade med ett stort bråk. Det kom ut en massa saker som jag hållt inne under åren. Enligt henne så var allt Lindas fel. Hon fick skulden för allt. Att hennes och min och framförallt  hennes och Is relation inte var bra., att vi aldrig sågs mm. Det var inte sant för det var jag som inte ville ha med henne att göra. Det slutade med att vi pratade några månader senare och kom överens om att hon aldrig skulle prata illa om Linda igen.

 Julen 2007 bestämde vi oss för att ge I ett syskon. I januari 2008 satt vi hemma och hade inte mycket att göra. Jag frågade Linda om vi inte hade ett graviditetstest kvar. Det hade vi men Linda tyckte inte att det var lönt att använda det. Vi gjorde det ändå. Känslan var lika otroligt som första gången när även detta var positivt. 2 försök 2 barn. Fan vad jag var värd detta! 

Min mamma ville att vi skulle fira midsommar i deras trädgård men vi hade några vänner som vi firat tillsammans med de senaste åren. På nåt sätt så hade min mamma tolkat det som att vi skulle komma dit. När hon fick reda på att det inte skulle bli så så bröt helvetets lös. Hon sa "Ok, då för du och I komma hit någon dag för Linda...." där la jag på luren. Det ringde på Lindas telefon och jag svarade. Min mamma var galen och jag sa "Tänk på vad du säger för detta är troligtvis den sista gången vi pratar med varann" Jag hade rätt, vi har inte pratat sedan den dagen!! Tro inte att vi blev av med henne. Sedan denna dagen så har min mamma gjort allt för att förpesta mitt liv. Hon har inte vid ett enda tillfälle försökt få tillbaka kontakten utan bara gått till 100% fram för att förstöra. Jag var vid flera tillfällen rädd för min familjs liv!

Graviditeten.

Det var med en otrolig spänning vi följde varje steg i graviditeten. Den var förhållandevis smärtfri. Vi stötte inte på några som helst hinder och Linda mådde bra förutom illamående den första tiden. Min mamma var vårt största hinder. Hon la sig i och eftersom mannen hon var gift med var rik så ville hon köpa allt. Barnsäng, kläder, möbler mm. Det kanske låter snällt men det var av egoistiska skäl. Min bror Petter hade ju oxå barn och varje jul överdrev hon antalet julklappar. Min pappa som inte hade det lika bra ställt ekonomiskt fick se på när hon gav Petters barn 10-15 julklappar var. Vid några tillfällen "glömde" hon prislappen på!!!

Jag och Linda gick inte med på detta. Vi ville åka tillsammans och handla saker och planera. Ingen av oss var rädda för att säga det till henne. Detta uppskattades inte av mamma. Det värsta var hennes tips. För det första så ansåg jag inte att hon hade någon som helst rätt att dela ut råd efter hennes uppfostran av oss. För det andra så var det oftast ganska märkliga tips.

Linda och jag har alltid haft roligt tillsammans. Jag var ju som ni vet om ni läst mitt inlägg om hur vi träffades säker på att vårt liv skulle bli så. Det krävdes en del tålamod men det har varit värt varenda tår. Linda har massor av gånger tackat mig för att jag väntade. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Sommaren 2006 åkte vi till Tyskland med 3 tjejkompisar. Det var ju fotbolls VM och trots att Linda då var i 7:e månaden så tvekade hon inte eftersom hon visste hur mycket det betydde för mig. Jag älskar henne för så mycket att jag inte vet var jag ska börja.

Min farfar hade en bror, min pappa likaså, Petter hade fått 2 söner. Jag var säker på att jag skulle få en son. Inte för att det spelade någon roll men säker var jag. En kort tid innan det datum vårt barn skulle födas så fick vi reda på att det låg i säte. Vi gjorde ett vändningsförsök men utan att lyckas. Vi fick ställa in oss på Kejsarsnitt. Morgonen när vi skulle till sjukhuset var otroligt märklig. Vi visste att om ca 4 timmar så är vi föräldrar. Linda fick göra en massa saker och sen fick vi vänta på ett rum. Även där var det en konstig känsla. Vi satt bara och väntade tyst på att någon skulle kalla på oss. Sen var det dags.

Efter en massa info mm så var det dags. Jag satt vid Lindas huvud när läkaren sa "-Nu har ni ert barn om ett par minuter" Helt galet! Jag höll Lindas hand och var väldigt långt ifrån den killen som brukade slåss med allt och alla. Jag var otroligt sårbar och hade gråten i halsen hela tiden. Sen hörde vi ett underbart skrik. Innom några sekunder låg HON på Lindas bröst. Det vackraste barnet jag någonsin sett. Jag var beredd att offra mitt liv för henne redan där.

Det känns fel att kalla henne för ett annat namn än det hon heter så jag kallar henne vid hennes första bokstav som är I. I och jag gick med sköterskan för att klippa navelsträngen, väga, mäta mm. Jag grät hela tiden. 47 cm och 2928 gram den 22 september 2006! Den absolut största dagen i mitt liv! När vi kom ut så sa sköterskan till Linda "Här kommer jag med en otroligt rörd pappa" Jag fortsatte att gråta när jag la ner I till Linda. Dom fick en kort stund sedan skulle läkaren ta hand om Linda så I och jag fick gå iväg. En kort kontroll sedan lämnades vi ensamma i ett eget rum! Jag höll henne och vägrade släppa. Jag lovade henne en massa saker där. Att jag alltid skulle finnas där, skydda henne och framför allt älska henne. Jag tror inte på gud men jag bad till Honom den gången, att ge mig styrka och kunskap att ge henne allt jag själv saknat!

En kort stund senare kom Linda in till oss. När vi fått våra smörgåsar mm och sköterskorna stängt dörren så var vi äntligen ensamma tillsammans. Jag minns att jag la ner I bara för att ta upp henne sekunder senare. Tyvärr var det så att jag bara fick stanna till kl 22,00. Jag minns inte riktigt hur jag kom hem men jag minns känslan i soffan hemma den kvällen. Jag satt med tvn på utan att titta, en kebabrulle i handen utan att äta och bara längtade tills jag skulle vakna och få träffa dom jag älskade mest! Jag var pappa!

2004-2006

Min pappa hade jag som tidigare bara kontakt med vid födelsedagar och liknande, min bror Petter likaså, min bror Jonas träffade jag ganska ofta och det var egentligen bara honom jag ville träffa. Min mamma flyttade ca 10 mil bort och det gjorde att även vi endast sågs vid födelsedagar, jul mm. Lindas och min mammas relation var inte katastrofal men heller inte perfekt. Det går inte att ha en bra relation med min mamma. Det fick Lindas föräldrar erfara. Lindas mamma är en otroligt snäll människa som inte vill någon nåt ont. Linda sa att dom aldrig skulle bråka men jag var inte lika säker. Jag fick rätt. Vad dom bråkade om minns jag inte och det gör nog inte min mamma heller. Det viktigaste för henne är inte orsaken, det är själva bråket. Hon lever för att bråka. Alla vänner hon någonsin har haft blir ovänner med tiden.

Linda och jag levde ett bra liv. Vi trivdes med att vara hemma på helgerna och laga mat och ta det lugnt. På jobbet gick allt väldigt fort. Restaurangchefen blev allvarligt sjuk och jag styrde upp allt. Det var inte för att jag försökte ta hans jobb utan för att jag bara ville få allt att fungera. Det ledde till att jag senare blev driftsledare.

I januari 2006 hände det största som hade hänt mig. Linda och jag stod i köket och stirrade på varann. I handen hade jag ett graviditetstest som visade ett positivt resultat. När jag var ensam i köket föll jag ner på knä och grät av glädje. Nu jävlar ska mina föräldrar se hur man uppfostrar ett barn. Det var planerat men att fatta det var nästan omöjligt. Vi skulle 10 minuter senare bli hämtade av min bror Jonas för våra brorsöner fyllde år. Jonas körde, jag satt i passagerarsätet och Linda satt där bak. Det var en märklig bilresa. Jag var överlycklig och ville skrika ut min glädje men det kunde jag ju inte. Hela den fördelsesdagen vill vi bara hem och prata och fira!

När vi var i 8:e veckan ville barnmorskan lyssna på hjärtslagen. Hon hörde inga och gjorde oss otroligt nervösa när hon sa att hon alltid gjorde det. Istället fick vi köra till sjukhuset för ett vaginalt ultraljud. Jag har pga min uppväxt svårt att visa känslor och ibland även för att känna något. Har kände jag massor. Det fick inte vara sant! Jag hade en bild av att det under de första 12 veckorna var typ 1% risk för missfall. Jag hade blivit smärtsamt uppmärksammad på att det var lite mer än så. Fy fan vad nervös jag var. Att se ett väldigt, väldigt litet foster ligga och "boxas" på en suddig skärm var lika glädjande som den dagen i köket! Vi bytade barnmorska veckan efter!

Efter vecka 12 kunde jag slappna av lite. Nu började vi planera, vad ska barnet heta och en massa annat. Jag hade mycket att fundera på för jag skulle bli den förälder som jag aldrig haft! Jag skulle finnas där, skämma bort det och framförallt överösa barnet med kärlek. Jag skulle bli världens bästa PAPPA!

2002-2004

När jag svarade i telefonen så hörde jag min pappa i bakgrunden. Han pratade men inte med mig. Det var ingen som svarade honom och efter ett tag fattade jag att han var ensam och hade ringt av misstag. Jag la på efter att ha lyssnat på hans osammanhängande fyllesnack. En liten stund senare ringde jag upp för jag kunde inte släppa tanken. Han svarade. Detta var första gången jag var riktigt förbannad på honom. 5 år som nykter och nu hade det skitit sig ännu en gång. Jag skrek en massa saker som jag inte kommer ihåg. Det enda jag minns är att han var otroligt provocerande. Det gjorde mig ännu mer förbannad och samtalet slutade med att jag sa "-Stanna hemma för nu ska jag slå ihjäl dig"

Jag hämtade ett basebollträ och stack från min egen fest. Som tur är så var det ett par vänner som hört samtalet och dom stoppade mig efter några hundra meter. Hade dom inte gjort det så vet jag faktiskt inte vad som hade hänt. Jag var så otroligt förbannad men mest av allt var jag besviken. Hur kunde han förstöra det lilla förtroende vi nu hade efter 5 år som nykter??

Denna gång blev det inget behandlingshem och han är nykter än idag! Mina problem i livet var dock inte slut för min mamma flyttade hem igen. Hon drack varje dag och var väldigt otrevlig mot mig men framförallt mot Linda. Dom kom inte alls överens och det berodde främst på att Linda inte gjorde allt som min mamma ville.

2004 köpte Linda och jag en lägenhet. Det var inte den finaste men den var vår. Allt var hur bra som helst, det enda som störde var min mamma. Så fort det var tex ett kalas så var vi oroliga att hon skulle bråka med gästerna och det gjorde hon varje gång.

Julen 2004 när Linda badade la jag rosenblad i hallen. Jag la en filt på golvet bredvid granen och omringade den med ljus. Där förlovade vi oss den 27/12. Jag var en lycklig man.

1998-2002

Jag hade nu jobbat i 6 år på samma ställe. 1996 började Linda jobba där. Vi pratade inte så ofta i början men det blev mer och mer. 1998 umgicks vi på jobbet så ofta vi kunde. Mina känslor för henne växte för varje dag. Jag blev kär. Det jag föll för var hennes otroliga värme och humor. Att jag tyckte att hon var attraktiv var bara ett plus. Det var första gången jag var kär på riktigt. Jag var som jag skrivit tidigare populär bland tjejer och det har jag utan att skryta alltid varit. Det har aldrig varit svårt att träffa tjejer. Att släppa någon tillräckligt nära och bli kär tillät jag mig aldrig. Under tiden jag bodde hos mina föräldrar så berodde det mycket på att jag skämdes för mina föräldrar. När jag hade flyttat hemifrån så berodde det nog mest på bristen av kärlek under min uppväxt.

Tyvärr var Linda sambo och förlovad så jag höll det för mig själv. I 6 månader. Sen var jag tvungen att berätta. Jag frågade om vi skulle fika efter jobbet och då berättade jag allt. Hennes reaktion var svår att tyda men några planer på att lämna sin kille direkt fanns inte. Tiden gick och vi fortsatte umgås. Jag föll mer och mer för varje gång vi sågs. Jag hatade att skiljas åt för då visste jag att hon skulle hem till honom. 1999 orkade jag inte mer. Jag behövde komma bort. Min mamma och hennes man hade då flyttat till Israel. Hon hade pratat med en man som ägde en restaurang och en bit strand och han ville ha en svensk kille som hyrde ut hans solstolar. Perfekt. Jag stack!

Det var grymma dagar. Jag hade samma frisyr som han i "Blå lagunen", var otroligt brun och gled runt på stranden 11 timmar om dagen. Hemma hos min mamma var det mindre roligt. Varje kväll drack dom. Jag drack aldrig. Jag hatade att vara hemma. Som jag skrev tidigare så blev min mamma dum i huvudet när hon drack. Hon var otroligt elak mot sin man. Hon nedvärderade honom dagligen trots att han jobbade och drog in alla pengar. Det enda hon gjorde var att supa upp dom. i 3 månader stod jag ut sen åkte jag hem.

Under hela den här tiden hade Linda och jag haft sporadisk kontakt. Mina känslor var oförändrade. Några månader senare var det dags att resa igen. Jag åkte till USA. En vän till mig bodde i Kalifornien så jag och två vänner till åkte dit. Detta var 2 veckor innan milleniumskiftet och vi bestämde oss för att fira det i Las Vegas. Tyvärr fick inte heller detta mina känslor för Linda att svalna. Snarare tvärtom.

I Mars 2000 flyttade jag till en lägenhet mitt i stan. En eftermiddag skulle jag visa den för Linda. Det ena ledde till det andra och jag var överlycklig. Nu jävlar var hon min. Det blev inte riktigt så. Tiden gick men hon bodde kvar. Deras förhållande var dött sedan en lång tid tillbaka men dom hade varit tillsammans i flera år så det var inte bara att lämna. Min uppväxt har gjort att jag stenhårt tror på att man måste kämpa för att få något. Inget kommer gratis och jag ger mig aldrig. Det hade gått två sedan jag blev kär och jag var inte ens nära att ge upp. Jag visste att vi var perfekta för varann, det gällde bara att få Linda lika säker.

Till sist blev det så. Vi var i princip tillsammans men hon bodde med en annan. Så var det i ytterligare 1 år. Vi ett tillfälle var jag nära att ge upp. Jag sa till Linda att jag inte orkade mer. Jag gick på date ett par gånger men det blev inget. Orsaken till det var att dom inte var Linda! Ingen var som hon. Ganska snart var vi tillbaka "tillsammans" igen! Nu tog det dock inte så lång tid innan hon lämnade honom.

Det var tungt att efter det höra Linda säga att hon inte såg oss som ett par. Det var en självklarhet att vi var. Hon hade flyttat från sitt föräldrahem till ett samboende med sin pojkvän och ville vara själv för första gången i sitt liv. Visst hon bodde själv men tillsammans var vi. 2002 var det officiellt. Jag var överlycklig och vi var otroligt kära. Nu var allt perfekt. Jag hade ett jobb där jag fortsatte att avancera, massor av vänner, en flickvän jag älskade, grymt boende, min mamma flera hundra mil bort, min bror som granne och en pappa som varit nykter i ca 5 år och som jag börjat lita på.

En kväll när vi satt festade ringde telefonen. Det var pappa, han var full!

1994-1998

Ångesten denna gång var inte lika illa som den förra gången jag åkte fast. Min mamma var i England och min pappa hade jag ingen kontakt med. Eftersom jag nu var myndig så kunde jag sköta allt utan någon annans inblandning. Det fanns ju en del negativt med att vara myndig men det såg jag inte då. När jag satt i rättsalen och det var mitt ord mot två ordningsvakters så förstod jag allvaret. Jag låg riktigt illa till. våld mot tjänsteman. Fuck. När min advokat frågade om dom var 100% säkra på att det var jag som sparkat så svarade vakten "-Ja" På frågan om  han sett mig sparka var svaret "-Nej, men det vara bara han som stod på den sidan" YES. Målet ogillas! Det var en otrolig lättnad att turen äntligen vänt! Jag fattade allvaret och bestämde mig för att ta det lite lugnt. Det sket sig rejält.

Några veckor senare var jag ute och festade. Jag satt utanför stället och pratade med en vän när en kille jag inte gillade gick förbi. Jag sa "-Jag retar mig på honom" lite för högt. Killen började bråka. Denna gång ville jag inte slåss och slog därför inte först som jag brukade göra. Det skulle jag gjort. För första gången låg jag på marken efter en smäll. Jag reste mig upp och det small igen. Jag låg riktigt risigt till. I nyckelknippan hade jag en schweitzerkniv. Inte den vanliga modellen utan en liten. ca 3 cm lång och 0.5 cm bred. Jag siktade på magen men missade. Efter det kom vänner till oss båda och bråket tog slut. Lite senare kom en vän fram till mig och skrek "Vad fan har du gjort" Jag sa " Vad menar du" Vännen "-Du har för fan knivhuggit honom i magen" Jag missade inte!!!!! Nu var det kört! Jag var kapabel att knivhugga en annan människa! Jag gick in i min bubbla och minns inte så mycket mer från den kvällen. Min vän var även vän med min antagonist och på nåt sätt hade det löst sig. Jag hörde aldrig nåt mer om detta.

Detta fick mig att vakna. Fortsatte jag så skulle jag sluta i fängelse eller död som 20-25 åring. Det var jag inte beredd att göra. Jag hade min bror och om jag inte fanns så hade han ingen. Jag tog tag i mitt liv. Inget hände på 3-4 år. Jag började betala tillbaka. Lämnade blod, gav mat till härbärget, gav pengar till IM, Cancerforskning, hörselskadade, synskadade mm. Jag gjorde allt som fick mig att må bra med mig själv. Jag var ute ibland men drack bara öl och aldrig sprit eller tog några droger. Jag började avancera på jobbet. Allt var bra. Jag började tom träffa min pappa lite mer. Inte ofta men i alla fall några gånger om året. Min bror och jag umgicks dagligen. Det vi gjorde var att sporta, kolla på film och åt godis. Vi fick aldrig godis som barn och det tog vi igen nu.

Då flyttade min mamma hem från England igen med sin man.

Missat en del!

Jag känner att jag tyvärr misslyckats med att få fram min kärlek till min bror Jonas. Jag tror inte att det framgår här hur stark vår relation egentligen är. Han var hela min trygghet under de första 15-20 åren av mitt liv och jag var det ansvar han behövde för att inte själv tappa kontrollen och börja med en massa skit. Jag älskar min bror mer än jag någonsin kan beskriva med ord.

Något som inte heller blivit som jag vill är berättelsen om min mamma. Ni har säkert förstått att hon aldrig var där för mig och Jonas men för Petter fanns hon där til 100%. Anledningen till detta tror jag bland annat är att Petter var det första barnet och hans födsel var lite komplicerad. Att jag skulle komma till världen var aldrig meningen. Varför man som mamma berättar det kan jag inte svara på. Ska jag vara helt ärlig så var Jonas och jag populära bland tjejer och hade lätt att få både flickvänner och kompisar. Det hade inte Petter. Detta retade min mor! Petter har också alltid stört sig på min och Jonas relation. Det vi har gått igenom har fört oss så otroligt nära och Petter har aldrig förstått, betett sig som en storebror och därför aldrig kommit oss så nära. Min mamma är och var otroligt svår och alla som var i hennes närhet satt som på nålar för man visste aldrig vad som skulle hända. Man kunde vara bra vänner men en kommentar som hon tolkade fel kunde göra att hon hatade en för alltid. Hon är sjuk och skulle behöva professionell hjälp men det hade hon aldrig erkänt. Jag tror att hon skulle kunna avverka 10 psykologer och få samma diagnos och ändå idiot förklara dom alla. Fram till där vi är nu i berättelsen så älskade jag min mamma, enbart för att hon var min mamma.

Min pappa har givetvis gjort en del misstag men han är och var en otroligt snäll person. Trots sina missbruk så har han aldrig gjort oss illa medvetet.

Det jag berättat om när vi bodde hos vår pappa är som ni säkert förstår bara en bråkdel av allt som egentligen hände. Det finns massor av liknande historier. Även min mammas beteende är faktiskt glorifierat. Jag skulle kunna skriva massor av andra saker som jag varit med om, inbrott, vänner som dött av både överdoser eller blivit skjutna till döds. Jag har valt att inte berätta detta av respekt för mina vänner och för att jag aldrig åkt dit för dessa saker och jag hoppas att ni därför förstår att jag inte vill erkänna några brott på en blogg.

Det jag skriver är mitt liv och alla ord betyder otroligt mycket för mig. Jag vill därför att tex min bror som förtjänar allt beröm får en riktig beskrivning. Därför skriver jag detta inlägg.

Är det något ni undrar över så maila gärna trasiguppvaxt@yahoo.se

Är det så att ni länkar hit så berätta gärna det för jag vill läsa vad ni skriver.

Jag har ändrat inställningarna så det går att kommenter anonymt. Gör gärna det för det är väldigt trevligt att läsa era kommentarer.

Tack för att ni läser.

1991-1994

De följande dagarna var en enda lång ångest. Jag visste inte om polisen skulle ringa men det borde

jag fattat. Knäar man någon i huvudet och blir tagen så kommer telefonen att ringa. Ett par veckor senare gjorde den det oxå. Jag minns inte exakt hur min mamma fick reda på det men jag minns att hon var otroligt naiv. Allt jag sa trodde hon på. Att det var första gången jag varit i slagsmål, att det var självförsvar mm. Tyvärr var inte domaren lika naiv. Dagsböter och skadestånd. Det var ingen ringa misshandlel men tack vare att jag var 17 år så kom jag lindrigare undan. En sak som jag på senare år reagerat på är att i papperna från rättegången står det att det inte behövs någon inblandning från socialen eftersom jag har ordnade hemförhållanden!!! Det kan inte ha lagts ner mycket tid på den undersökningen.

Under den här perioden så träffade jag min pappa väldigt sällan. Oftast var det på stan när han satt på bänken utanför bolaget och då gick jag inte fram till honom. En dag ringde min farmor och sa att pappa var sjuk. Hon frågade om jag ville åka dit. Det gjorde jag. Han var inte sjuk men jävligt packad. Jag kunde inte bara dra så jag lagade mat till honom och såg till att han fick i sig nåt annat än sprit. Det var första gången jag fattat att han även drack T-sprit. T-sprit ger ingen partyfylla direkt och att se pappa så trots allt jag tidigare sett gjorde ont. Det slutade med att jag ringde Jonas och sen körde vi pappa till psyket.

Några månader senare hörde jag att han åkt fast efter att han krockat med bilen. Han hade då både alkohol och heroin i kroppen! Istället för fängelse blev han dömd till ytterligare en behandling. Denna gång var det helt andra efterkontroller och om någon av dom visade ett positivt reslutat så skulle han åka i fängelse!

Under tiden han satt där ringde någon från hemmet. Dom ville att jag och mina bröder skulle komma och hälsa på. Min första tanke var " Låt oss var för helvete" Vi hade gått vidare och klarade oss bra utan vår pappa. Att se honom sitta där nykter var helt underbart. Det var några år sedan sist. Med oss satt en terapeut. Enligt honom var det otroligt ovanligt att framförallt 3 söner klarat sig så bra som vi ändå hade med dom förutsättningar vi haft. Pappa klarade behandlingen och även det året efter då han blev kallad till kontroller. Den kontakt vi hade var otroligt begränsad, Jul och födelsedagar var allt. Han försökte ta kontakt men jag vågade inte lita på honom. Jag var helt enkelt för sårad.

Mamma gifte sig en gång till men det höll bara 6 månader. Lite senare var det dags igen. Denna gång var det en engelsman som var den lyckliga så hon flyttade till Birmingham.  Hon har aldrig ansetts vara alkoholist men hon drack dagligen och när hon gjorde det så blev hon dum i huvudet. Riktigt otrevlig mot alla. Hon var känd bland servisen på stadens restauranger. Eftersom jag nu var utbildad kock så var inte det speciellt bra för mitt cv! Jag fick trots allt ett jobb som köksbiträde i en av Sveriges största restauranger. Det var ett 3 månaders vik som förlängdes massor av gånger.

På helgerna levde jag samma liv som tidigare men nu börjad jag testa fler droger. Amfetamin, Rohypnol, kokain och hasch. Jag vet inte orsaken men jag var kass på att knarka. Jag blev mest nojjig. Trots det så drog jag i mig allt som lades framför mig.

En kväll 1994 var vi ute på en krog. En vän till mig blev utkastad och vakten ville väl undvika bråk så jag och mina andra vänner åkte oxå ut, faktiskt ganska oskyldiga. Så klart uppskattades detta inte av oss så vi stod kvar utanför och munhöggs med vakterna. Jag minns inte vad som utlöste allt men plötsligt small det. En av mina vänner blev slagen av en vakt med en batong så jag flög in. En kraftig spark i vaktens mage fällde honom. Några sekunder senare satt jag i baksätet på en polisbil igen.. ...fuck nu var jag myndig!

1987-1991

Nu var vi tillbaka hos vår mamma. Petter var 19 år och Jonas 16 år. Dom fick ett gemensamt boende eftersom det inte fanns tid och plats för tre barn! Den här tiden hade jag ingen bra kontakt med Jonas och det var nu första gången det höll på att gå riktigt illa. Jag gick i sjuan och fick tillbaka mina gamla vänner från då jag bodde i området tidigare. Jag fick även nya vänner som inte hade samma positiva inflytande.

För första gången i mitt liv fick jag kläder, pengar och mat mm. Det jag inte då fattade var att kärlek var det jag behövde. Jag hängde med de tuffa grabbarna. Rökte till börja med ciggaretter och fick min första fylla. Min pappa pratade jag aldrig med. När jag var 14 år var det dags för ytterligare en skilsmässa. Inga mer kläder eller pengar från min mamma! Istället började min mamma leva det liv hon gjorde sist jag bodde hos henne. Ute på helgen och nya män varje kväll. Jag minns att hon på somrarna  åkte utomlands och lämnade mig ensam med 300:- och en frys full med pizza. Då var det grymt, nu fattar jag inte hur hon tänkte.

På helgen städade jag i en frisörsalong och 3 dagar i veckan bar jag möbler i en antikaffär. Det är inget fel med att barn lär sig jobba för pengarna men 4 dagar i veckan gjorde att pluggandet blev lidande! Det var inga stora summor men 1000:- i månaden som 14 åring var mycket. Jag hade råd till en massa saker som jag inte borde haft. Jag krökade och rökte hasch, dock bara vid ett några tillfällen.

Mina bröder kom inte överens så Jonas flyttade hem till oss igen. Jag var otroligt glad över det och det gjorde att en del av den skit jag höll på med slutade. Vi flyttade bort från "slummen" men jag gick kvar på samma skola. I nian började jag bråka mer och mer. Jag slogs med alla som kom i min väg. Jag började även snatta igen. Jag snodde saker som jag sen sålde till mina vänner. Jag blev grym på det. I ett år kom jag undan men sen åkte jag dit. Jag hade tur för han som tog mig talade mig till rätta och bad mig lämna tillbaka sakerna. Det hade faktiskt effekt på mig för jag slutade av rädsla för att min mamma skulle få reda på det.

Precis efter nian så träffade min mamma en ny man som hon gifte sig med och då åkte Jonas ut igen! Jag följde efter och har sedan dess aldrig bott med mina föräldrar.Jag började på Livsmedelsteknisk linje. Mest för att den var 2 årig och att jag inte behövde plugga vidare efter. Jonas var 19 år och hade inte tid att passa mig. Plats för mig hade han dock alltid. Vi hade sjukt roligt den här tiden men nåt pluggande blev det inte. Trots att Jonas och jag gav varann så mycket kärlek två tonåringar med taskig uppväxt kan så fanns min aggresiva sida kvar.

Jag och en ny vän från skolan krökade varje helg och sen gick vi runt på stan och bråkade med alla som visade lite intresse. Jag var ganska liten och för att kompensera det så slog jag alltid först. Slår du först så har du en stor fördel, träffar du näsan så är han körd. En person som inte är i balans är enkel att fälla, oavsett storlek. Jag var totalt orädd. Ju fler dom var ju större utmaning var det. Jag tränade på min vighet så jag skulle kunna sparka högt.

1991 var jag på disco. 4 killar som troligtvis hade hört talas om mig ställde sig framför mig på dansgolvet. Jag minns inte var dom sa men innan dom fattat nåt så small det. Mina vänner såg det och kom dit. Jag kunde fokusera på en person. Han fick stryk. Det slutade med att jag tog tag i hans nacke och knäade honom i anisktet. Han seglad ner och jag sprang. Jag hann inte så långt innan vakterna tog mig. Ångesten i polisbilen några minuter senare var brutal. Inte för det jag gjort men för hur min mamma skulle reagera. Min pappa hade jag helt glömt bort!

1986-1987

När min pappa 4 veckor senare kom ut  från behandlingshemmet igen så hade jag och min bror inga som helst förhoppningar om att han skulle hålla sig nykter speciellt länge. Vi hade rätt. Några månader senare var han igång igen. Vi ringde vår mamma och berättade och bad henne hämta oss. Det gick inte för även hon var full. Skolan eller någon annan i byn gjorde inget trots att dom måste ha vetat. Jag har på senare år ringt till stadsarkivet för att se om det var någon som anmält att vi for illa men det fanns inget. Det enda som fanns var det samtal som vi hade innan vi flyttade till vår pappa. Inga efterkontroller!

Min pappa söp mer och mer öppet och helt ärligt så vet jag inte om jag tyckte att det var bättre eller sämre. Det innebar i alla fall att vi slapp se honom resa sig upp varje kvart för att raggla in i köket och smygdricka. Min bror hade svårare och svårare att hantera att han drack. Han hade alltid tagit hand om mig men nu var han 15 år och hade annat att göra. De här åren gav han mig massor av stryk, dagligen. Moped var inget vi någonsin hade kunnat tänka oss att ha när vi bodde i stan. Nu var det annorlunda för det var en väg ut. I alla fall för Jonas. Jag var riktigt orolig den dagen Jonas fick sin moped för då kunde han sticka, även från mig.

Vi hade sedan vi flyttade till vår pappa tjatat på honom att vi skulle flytta tillbaka till stan. 1986 ökade våra övertalningsförsök. Varje dag kom det upp. Jag hade varit ganska passiv men sedan Jonas fick moped så hängde även jag på. Jag var ju alldeles ensam och i stan hade jag mina gamla vänner och min mamma.

1987 fick vi som vi ville. Det var en otrolig glädje för vi trodde att allt skulle bli bra. Fel igen. Vi flyttade till samma "slum" som vi bott i tidigare och det var även där vår mamma bodde. Vi hittade snabbt våra gamla vänner men jag hittade även några nya. Dom hade inte direkt något bra inflytande, mer om det senare.

En fredag när Jonas skulle på fest och jag kom hem från skolan så satt pappa i köket och drack. Han frågade om vi skulle åka till Danmark och gå på tivoli. 13 år gammal så fattade jag att det inte var det bästa att åka dit när han var full men det lockade väl för mycket med karuseller mm. Varje timme skulle vi sitta i någon bar och ta en öl. Jag minns att någon för första gången oroade sig för mig. Det var en tant som sålde öl till pappa som sa "-Tänk på att du ska klara av att ta hand om din son" Det gjorde mig faktiskt glad. Att vi överhuvudtaget kom hem den kvällen är ett under.

Nyårsafton det året skulle Jonas åter på fest och pappa och jag skulle ta det lugnt hemma. Suget efter alkohol och fest blev för stort för pappa så det slutade med att även han gick på fest och jag satt hemma ensam. Jag ringde min mamma och berättade och äntligen fick jag en reaktion. En vecka senare bodde vi inte längre hos vår pappa.

1984-1985

Pappa var och är fortfarande ovetande om en massa saker som hände under den här perioden. Han frågade aldrig var vi sovit natten innan, antagligen för han inte hade en aning om att vi inte sovit i våra sängar. Min pappa jobbade 3 skift så när han jobbade 14,00-22,00 var alltid farmor hos oss. Det var det bästa vi visste för då fick vi mat. När hon inte var hos oss och pappa söp så var det bara i skolan vi åt. Därför var det med blandade känslor jag tog emot beskedet att pappa skulle bli inlagd på behandlingshem. Jag visste att jag skulle sakna honom men också att jag skulle få mat i 4 veckor eftersom farmor skulle vara hos oss under hela behandligen.

När han kom tillbaka var jag säker på att allt skulle bli bra. Att han var frisk. Jag hade ljugit i skolan och sagt att han var på sjukhuset för att han var sjuk i levern. Det låg ju en del sanning i det! Det var slut på alla lögner. En kväll ca 2 månader senare skulle Jonas på en fest och jag skulle tälta med en kompis. När tältet var uppe och det började bli mörkt så kom vi på att vi hade glömt ficklampan. Vi cyklade hem till mig. Precis utanför dörren såg jag en bit av korken på en Explorer flaska. Jag visste så jag sa till min kompis att vänta. Det gjorde otroligt ont att se pappa ligga i sängen aspackad. Det stank sprit om honom, jag hatade den lukten. Planen då var att ta lampan och dra när jag hörde "-Snälla stanna, jag är rädd" Jag skickade iväg min vän med nån lögn som jag inte minns. In till pappa igen. Han bad mig sova hos honom. Hela natten skakade han pga att han var riktigt alkoholförgiftad. Jag tror helt ärligt att inte att det var långt ifrån att det blev hans sista natt. Jag sov inte en sekund men jag var stark. Jag tog hand om min pappa 10 år gammal och jag vägrade gråta när han behövde mig. Inte heller detta har någonsin kommit upp.

Vår mamma hörde vi sällan av. Jag minns att vi någon gång var där och att hon blev vår idol. Kylen var full, vi fick varsin träningsoverall (den till höger på bilden) och hon visade oss alltid hur mycket kontanter dom hade hemma. Vi fick varje sommar följa med till deras stuga i Båstad i en vecka. Fan vad snäll hon var. Problemet var bara att Petter hade en garderob med märkeskläder, veckopeng, och han var i stugan hela sommarlovet. När vi berättade om pappa så fick vi bara höra att vi överdrev och att hon inte hade tid med oss just nu.

När vår vecka sommaren 1985 var över så återgick vi till livet med vår alkispappa.
Jag har gjort 3-5 saker som jag mår riktigt dåligt av att tänka på. En av dom är att jag stal pengar av min farmor. Det enda jag ville var att äta när pappa var full och hon inte var där så det känns ok. Det som inte är ok är att när jag blev konfronterad så gav jag 2 vänner skulden. Man var en överlevare och inget var då otillåtet.

En kväll orkade inte pappa smyga längre så han drack öppet. Jonas och jag satt i soffan när pappa drack tills han spydde. Trots det fortsatte han.  Han klöktes varje gång han lyfte glaset men inget stoppade honom. Jag vet inte vem dom var eller hur Jonas fått tag i deras nummer men samma kväll satt det en kvinna och en man hemma hos oss och pratade med pappa. Dom bad honom att sluta dricka men han bara fortsatte. Vi lämnade pappa den kvällen och följde med paret. Några dagar senare var pappa inlagd igen.

Jonas hade en massa känslor som han inte fick ut. Han hittade ett sätt. Han gav mig stryk. Jag fick slag i ansiktet för att jag tittade på honom, sparkar för att jag inte kunde lära mig att snurra på huvudet när vi tränade Break Dance. Alla bröder slåss men inte så här. Jag älskade min bror trots det men jag förstod inte, nu gör jag det!

Flytten till byhålan!

Min och brorsans bibel!

Howard Jones.

Anledningen till att vi skulle flytta till pappa var att min mamma hade träffat ännu en man och gift sig och eftersom hans jobb krävde att även vår mamma hjälpte till så hade hon helt enkelt inte tid för mig och Jonas, vi var ju yngst. Att vår pappa var inne i en riktigt mörk period verkade inte spela någon roll.

Ett otroligt starkt minne jag har är från ett besök hos socialen i samband med flytten. De orden min mamma då sa skar upp ett sår som aldrig riktigt läkt. "-Om inte du tar dom så får socialen ta göra det". Hon valde pengarna hon skulle tjäna med sin man före oss! Jag minns att min bror Jonas grät hela tiden och att har gråtande skrek "- John, säg nåt för helvete" Jag hade en "bubbla" som jag gick in i när det blev jobbigt och det var där jag var då! Jag sa inte ett ord. Jag var 10 år, satt med en mamma som inte ville ha mig och en alkoliserad pappa som det bästa alternativet. Hur skulle jag reagera?

Min pappa gick trots sin sjukdom med på att vi skulle flytta till honom.Han visste nog att det inte skulle bli så bra men att låta socialen ta oss var aldrig ett alternativ. Anledningen till att han gjorde det? Han älskade oss! Min mamma var nöjd med uppdelningen och satte igång att tjäna pengar.

Jonas och mitt största bekymmer var att lämna stan. Vi var ju coola. Jag var som sagt 10 år, var klippt som Howard Jones, hade alltid träningsoverall, skor med fatlaces (tjocka skosnören i sneakers) alltid en ryggsäck med sprayburkar i och pratade som dom häftiga i stan gjorde. Allt detta var jag och min bror ensamma om i byn där vi skulle bo. Så klart väckte vi uppmärksamhet och att fixa vänner var inga problem. Problemet var att vi var olika alla andra och ansåg inte att vi fick nåt ut av att vara måd någon annan än varann.

Det enda vi gjorde var att gå i skolan och dansa Break Dance på kvällarna. Vår pappa höll sig nykter vilket var ganska oväntat för oss. I alla fall ett par veckor. En fredag när vi satt och kollade på tv gick min pappa ut i köket vid flera tillfällen. Han pratade konstigare och gick mer och mer ostabilt för varje gång. Till sist reste Jonas sig upp när han gått och kikade genom ett nyckelhål. Även de ord som Jonas då sa kommer jag att minnas så länge jag lever. "-Nu får vi klara oss själva ett tag för pappa dricker sprit" Jag hade under de första veckorna hos honom börjat hoppas på att han inte skulle dricka mer men de drömmarna krossades den kvällen och kom aldrig mer igen!

Nu var det igång och det brukade vara i ca 2 veckor för att sedan lugna ner sig några dagar. På måndagen efter skulle vi ha auktion i skolan för att samla pengar till en klassresa. Pappa kom dit och han var inte nykter. Jag skämdes för honom. Han bjöd som en galning på allt. Mina klasskamrater tyckte så klart att det var bra att han handlade men jag såg i de vuxnas ögon att dom visste. Hur kunde han visa sig så full?? När han var i hemmet så kunde jag dölja det men här var jag chanslös. Nu visste hela byn att min pappa var ett fyllo! Plötsligt var det bara 2 personer i byn som ville leka med mig. Resten antar jag hade förbjudits av sina föräldrar!

En kväll den veckan när Jonas och jag kom hem så stod bilen på gräsmattan halvvägs in i en häck. Vi fattade båda vad som hade hänt. Spriten hade tagit slut så pappa hade kört till bolaget. Vi hade inga nycklar så vi ringde på dörren. Ingen öppnade... Vi gick runt huset och kollade in. Pappa låg på golvet och sov. Vi bankade på fönstret och på dörren men han reagerade inte. Efter en bra stund så gav vi upp. Vi ville inte gå hem till någon annan för skammen var för stor. Istället satte vi oss i bilen som pappa hade glömt att låsa. Det var i december och jag minns att vi frös så vi skakade hela natten. Vi hade en sak som ingen kunde ta ifrån oss, varann! Min bror kramade mig samtidigt som vi båda grät. Jonas var under den här perioden det närmsta en pappa jag hade. Vad hade han?  När vi vaknade på morgonen gick vi till skolan som inget hade hänt! Det enda jag kunde tänka på var lunch! 

1978-1983

Till att börja med så vill jag tacka för alla kommentarer. Dock känner jag ingen press efter min inledning. Jag kommer att skriva sanningen och från hjärtat till 100%. Om det blir det intressant avgör ni men det är ganska ointressant för mig. Jag vill bara berätta och kanske tom få någon där ute att känna sig lite mindre ensam. Jag kommer inte att visa bilder på mig själv förutom eventuellt i ett sista inlägg. John är inte heller mitt namn. Allt detta för att en del personer och myndigheter inte kommer att skönmålas och jag är inte ute efter att göra någon illa. I dagens inlägg kommer jag att beta av några år. Minnena är ganska svaga från de första 8-9 åren så därför går dom ganska snabbt!

Jag antar att många kommer att skapa en egen bild av mig och den kommer troligtvis inte att stämma med verkligheten. Därför berättar jag lite så ni får en mer verklig bild av mig. Jag är 36 år, 175 cm lång, 72 kg, blåa ögon, blond, lugn, arbetsam, tatuerad (stämmer säkert med er bild), en sak jag ofta får höra är att jag är svår att imponera på. Jag tar goda och tråkiga nyheter ofta utan reaktion.

1978.

Vi var hos pappa varannan helg efter skilsmässan och att jag alltid tyckte att han var så konstig. Han var alltid snäll och vi fick äta och göra vad vi ville. Trots detta så var det inte som tidigare när vi fick göra något "lyxigt". Att kolla på en hyrfilm och äta godis var inte samma sak när pappa låg utslagen i soffan med en glödande cigarett i handen. Hos vår mamma var det precis tvärtom. Vi fick inget! Aldrig godis och framförallt ingen kärlek. Pappa var inte kapabel men mamma hade inte tid. Hon jobbade på vardagarna och på helgerna var hon ute och festade. 1978 var jag 4 år, min mellanbror Jonas 7 år och min äldsta bror Petter 10 år. Barnvakt behövde inte, vi hade ju varann! Varje lördag och söndagmorgon hade vi en ny pappa vid frukostbordet. Tyvärr stannade dom inte så länge.

1979 fick vi en ny pappa. Mamma gifte sig igen. Inte nog med att vi fick en pappa, vi fick även en ny bror. Bertil som mannen hette hade med sig sin son André. Jonas och jag delade rum och nu var vi ytterligare en. Petter hade sitt eget rum med egen ingång. Han var ensam om att få veckopeng, han hade leksaker och jag minns att han fick frukt om han ville. Jonas och jag fick aldrig frukt förutom när det var någon på besök. Vi passade alltid på att fråga då för vi hade lärt oss att mamma gärna ville ge gästerna intrycket att vilja oss väl. Vi lärde oss också att det inte var värt det för när gästerna gått så fick vi en "knäpp" på kinden. En knäpp innebär att om du har något på tex ditt långfinger och sätter nageln mot tummen och försöker skjuta iväg det. Det gjorde galet ont i kinden men det går inte att jämföra med hur ont det gjorde i mitt 5 åriga hjärta. Det var ju min mamma så det var bara att bättra sig så att hon inte behövde knäppa mer!

1980-1982.

Skilsmässa igen... och det innebar att vår mamma aldrig var hemma längre. Jobb på vardagar och fest på helgerna. Petter behövde inte men Jonas och jag gjorde allt för att få lite uppmärksamhet men inget hjälpte. Jonas gjorde sig svår och bråkig. Då ringde mamma vår farmor och sen åkte han dit. Detta var det värsta jag visste för Jonas var den enda som kollade vad jag gjorde. När han var borta var jag otroligt ensam. Mitt sätt var att sno! Jag snodde allt. I affären, meningslöst för jag blev inte tagen. Av vänner, vem vågade ens tänka tanken att det skulle kunna vara en 6 årig lekkamrat till deras barn och framförallt anklaga honom, ingen effekt. Till sist, jag stal av mamma. Visserligen bara 3 kr men det gav i alla fall något. Det låter kanske otroligt men jag njöt genom hela utskällningen. Tyvärr var det inte så långvarigt så jag fortsatte stjäla, rymde, gömde mig, slog mig själv medvetet mm. Pappa gav mig oftast den kärlek jag behövde när han hämtade oss men några timmar senare var han inte samma pappa längre. "-Gör vad ni vill" är nog många barns drömord men inte mina. Jag brukade lägga mig i hans famn när han hade krökat sig medvetslös och krama honom. Han lämnade stan och flyttade ut till en by 2 mil bort med ca 500 invånare.

1983.

Jonas och jag började dansa Break Dance. Vi hade träffat helt rätt. Vi blev grymma. Plötsligt var det ok att inte bli uppmärksammad för det innebar att vi kunde hänga på stan med dom andra coola breakarna. Både jag och Jonas var inne och livet lekte. Mamma träffade ny man och några månader senare hade dom gift sig. Jonas och jag fick inte längre plats. Vi skulle flytta till pappa på landet. Anledningen till att vi inte ville flytta var att vi var inne och kunde inte bo i en by. Det var inte det vi borde ha oroat oss för. Nu började helvetet på allvar...

1974-1978

1974 föddes jag. Det borde ha varit med samma förutsättningar som alla förtjänar men så var det inte. Det känns inte ok att kalla det område vi bodde på för slum men det var det närmsta man kommer i Skåne! 2 år senare flyttade vi till ett hus i ett hyfsat område utanför stan. Där har jag mina första minnen.

Detta var en bra tid men 1978 ändrades allt. Mina föräldrar skiljdes. Min mamma hade varit otrogen igen... Min pappas krökande satte fart på riktigt och jag och mina två bröder flyttade tillbaka till "slummen" med vår mamma......