Det var med en otrolig spänning vi följde varje steg i graviditeten. Den var förhållandevis smärtfri. Vi stötte inte på några som helst hinder och Linda mådde bra förutom illamående den första tiden. Min mamma var vårt största hinder. Hon la sig i och eftersom mannen hon var gift med var rik så ville hon köpa allt. Barnsäng, kläder, möbler mm. Det kanske låter snällt men det var av egoistiska skäl. Min bror Petter hade ju oxå barn och varje jul överdrev hon antalet julklappar. Min pappa som inte hade det lika bra ställt ekonomiskt fick se på när hon gav Petters barn 10-15 julklappar var. Vid några tillfällen "glömde" hon prislappen på!!!
Jag och Linda gick inte med på detta. Vi ville åka tillsammans och handla saker och planera. Ingen av oss var rädda för att säga det till henne. Detta uppskattades inte av mamma. Det värsta var hennes tips. För det första så ansåg jag inte att hon hade någon som helst rätt att dela ut råd efter hennes uppfostran av oss. För det andra så var det oftast ganska märkliga tips.
Linda och jag har alltid haft roligt tillsammans. Jag var ju som ni vet om ni läst mitt inlägg om hur vi träffades säker på att vårt liv skulle bli så. Det krävdes en del tålamod men det har varit värt varenda tår. Linda har massor av gånger tackat mig för att jag väntade. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Sommaren 2006 åkte vi till Tyskland med 3 tjejkompisar. Det var ju fotbolls VM och trots att Linda då var i 7:e månaden så tvekade hon inte eftersom hon visste hur mycket det betydde för mig. Jag älskar henne för så mycket att jag inte vet var jag ska börja.
Min farfar hade en bror, min pappa likaså, Petter hade fått 2 söner. Jag var säker på att jag skulle få en son. Inte för att det spelade någon roll men säker var jag. En kort tid innan det datum vårt barn skulle födas så fick vi reda på att det låg i säte. Vi gjorde ett vändningsförsök men utan att lyckas. Vi fick ställa in oss på Kejsarsnitt. Morgonen när vi skulle till sjukhuset var otroligt märklig. Vi visste att om ca 4 timmar så är vi föräldrar. Linda fick göra en massa saker och sen fick vi vänta på ett rum. Även där var det en konstig känsla. Vi satt bara och väntade tyst på att någon skulle kalla på oss. Sen var det dags.
Efter en massa info mm så var det dags. Jag satt vid Lindas huvud när läkaren sa "-Nu har ni ert barn om ett par minuter" Helt galet! Jag höll Lindas hand och var väldigt långt ifrån den killen som brukade slåss med allt och alla. Jag var otroligt sårbar och hade gråten i halsen hela tiden. Sen hörde vi ett underbart skrik. Innom några sekunder låg HON på Lindas bröst. Det vackraste barnet jag någonsin sett. Jag var beredd att offra mitt liv för henne redan där.
Det känns fel att kalla henne för ett annat namn än det hon heter så jag kallar henne vid hennes första bokstav som är I. I och jag gick med sköterskan för att klippa navelsträngen, väga, mäta mm. Jag grät hela tiden. 47 cm och 2928 gram den 22 september 2006! Den absolut största dagen i mitt liv! När vi kom ut så sa sköterskan till Linda "Här kommer jag med en otroligt rörd pappa" Jag fortsatte att gråta när jag la ner I till Linda. Dom fick en kort stund sedan skulle läkaren ta hand om Linda så I och jag fick gå iväg. En kort kontroll sedan lämnades vi ensamma i ett eget rum! Jag höll henne och vägrade släppa. Jag lovade henne en massa saker där. Att jag alltid skulle finnas där, skydda henne och framför allt älska henne. Jag tror inte på gud men jag bad till Honom den gången, att ge mig styrka och kunskap att ge henne allt jag själv saknat!
En kort stund senare kom Linda in till oss. När vi fått våra smörgåsar mm och sköterskorna stängt dörren så var vi äntligen ensamma tillsammans. Jag minns att jag la ner I bara för att ta upp henne sekunder senare. Tyvärr var det så att jag bara fick stanna till kl 22,00. Jag minns inte riktigt hur jag kom hem men jag minns känslan i soffan hemma den kvällen. Jag satt med tvn på utan att titta, en kebabrulle i handen utan att äta och bara längtade tills jag skulle vakna och få träffa dom jag älskade mest! Jag var pappa!
Jag och Linda gick inte med på detta. Vi ville åka tillsammans och handla saker och planera. Ingen av oss var rädda för att säga det till henne. Detta uppskattades inte av mamma. Det värsta var hennes tips. För det första så ansåg jag inte att hon hade någon som helst rätt att dela ut råd efter hennes uppfostran av oss. För det andra så var det oftast ganska märkliga tips.
Linda och jag har alltid haft roligt tillsammans. Jag var ju som ni vet om ni läst mitt inlägg om hur vi träffades säker på att vårt liv skulle bli så. Det krävdes en del tålamod men det har varit värt varenda tår. Linda har massor av gånger tackat mig för att jag väntade. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Sommaren 2006 åkte vi till Tyskland med 3 tjejkompisar. Det var ju fotbolls VM och trots att Linda då var i 7:e månaden så tvekade hon inte eftersom hon visste hur mycket det betydde för mig. Jag älskar henne för så mycket att jag inte vet var jag ska börja.
Min farfar hade en bror, min pappa likaså, Petter hade fått 2 söner. Jag var säker på att jag skulle få en son. Inte för att det spelade någon roll men säker var jag. En kort tid innan det datum vårt barn skulle födas så fick vi reda på att det låg i säte. Vi gjorde ett vändningsförsök men utan att lyckas. Vi fick ställa in oss på Kejsarsnitt. Morgonen när vi skulle till sjukhuset var otroligt märklig. Vi visste att om ca 4 timmar så är vi föräldrar. Linda fick göra en massa saker och sen fick vi vänta på ett rum. Även där var det en konstig känsla. Vi satt bara och väntade tyst på att någon skulle kalla på oss. Sen var det dags.
Efter en massa info mm så var det dags. Jag satt vid Lindas huvud när läkaren sa "-Nu har ni ert barn om ett par minuter" Helt galet! Jag höll Lindas hand och var väldigt långt ifrån den killen som brukade slåss med allt och alla. Jag var otroligt sårbar och hade gråten i halsen hela tiden. Sen hörde vi ett underbart skrik. Innom några sekunder låg HON på Lindas bröst. Det vackraste barnet jag någonsin sett. Jag var beredd att offra mitt liv för henne redan där.
Det känns fel att kalla henne för ett annat namn än det hon heter så jag kallar henne vid hennes första bokstav som är I. I och jag gick med sköterskan för att klippa navelsträngen, väga, mäta mm. Jag grät hela tiden. 47 cm och 2928 gram den 22 september 2006! Den absolut största dagen i mitt liv! När vi kom ut så sa sköterskan till Linda "Här kommer jag med en otroligt rörd pappa" Jag fortsatte att gråta när jag la ner I till Linda. Dom fick en kort stund sedan skulle läkaren ta hand om Linda så I och jag fick gå iväg. En kort kontroll sedan lämnades vi ensamma i ett eget rum! Jag höll henne och vägrade släppa. Jag lovade henne en massa saker där. Att jag alltid skulle finnas där, skydda henne och framför allt älska henne. Jag tror inte på gud men jag bad till Honom den gången, att ge mig styrka och kunskap att ge henne allt jag själv saknat!
En kort stund senare kom Linda in till oss. När vi fått våra smörgåsar mm och sköterskorna stängt dörren så var vi äntligen ensamma tillsammans. Jag minns att jag la ner I bara för att ta upp henne sekunder senare. Tyvärr var det så att jag bara fick stanna till kl 22,00. Jag minns inte riktigt hur jag kom hem men jag minns känslan i soffan hemma den kvällen. Jag satt med tvn på utan att titta, en kebabrulle i handen utan att äta och bara längtade tills jag skulle vakna och få träffa dom jag älskade mest! Jag var pappa!
åhh så roligt att läsa att allt ordnade upp sig. men jag undrar om du kommer att sluta skriva när du skrivit klart hela ditt liv hitills? eller kommer du skriva mer om barndomen ? tack för en bra och rörande blogg
SvaraRaderaDet har så klart hänt en massa liknande saker som det jag redan berättat. Trots det så blir det bara några få inlägg till. Jag har haft en blogg om mina barn i 3 år som jag nyligen avslutat. Anledningen var bla all tid den tog. Tack för att ni läser!
SvaraRaderajag vet hur det är att växa upp med föräldrar som missbrukar..
SvaraRaderavi som har det så/haft, borde stötta varann..
men svergie tänker inte så.