söndag 5 december 2010

2006-2008

Dagen efter väldigt tidigt på morgonen vaknade jag med ett leende. Jag gjorde mig färdig så snabbt jag kunde och cyklade sen till sjukhuset. Jag stannade för att köpa blommor men kl 06.00 är det inte många som har öppet. Jag hade tur för kvinnan i blomsteraffären var snäll och öppnade tillfälligt för mig. Vi var tillsammans på sjukhuset hela dagen och visade stolt upp I för alla som hälsade på. Ett par dagar senare fick vi åka hem.

Jag var ledig i 3 veckor och vi höll oss hemma och tog vår tid att komma in i rollerna som föräldrar. När det sen var dags att börja jobba så var dagarna en enda lång hemlängtan. Min mamma fortsatte att komma med en massa tips och det retade mig väldigt mycket. När I var 4 månader så tyckte min mamma att hon kunde sova hos henne. Vi höll inte med. Hon hade träffat henne 2-3 ggr och när hon var och hälsade på så ignorerade hon I i stort sätt hela tiden. I hade ingen aning om vem min mamma var. När vi sa att vi inte ville lämna henne så sa min mamma att Petters barn ofta var hos henne när dom var små och att det aldrig var några problem. Kanske inte så konstig eftersom dom var 2 st och framförallt 2 år. 2 st 2 åriga pojkar kunde hon köpa med en massa leksaker men det gick inte med en 4 månaders flicka. I krävde bara kärlek och det har min mamma aldrig varit kapabel att ge.

I februari 2007 fyllde Linda 30 år. Jag hade fixat en resa till Rom för oss tre. Första kvällen stod vi ute på balkongen på vårt hotell. Det var på 5:e våningen och Rom som är en otroligt vacker stad låg under oss. Man får inte mycket bättre tillfälle att fria så det gjorde jag den kvällen. JA! Vi var så otroligt lyckliga tillsammans.

Vi bestämde oss för att gifta oss till sommaren. Vi ville inte lägga en massa pengar på bröllopet och ingen av oss var kristna. Därför tyckte vi att ett borgligt bröllop med bara släkten som gäster var det bästa alternativet. Även Petter och hans flickvän skulle gifta sig den sommaren och eftersom min mamma hade Petter lindad runt sitt finger så skulle dom gifta sig i mammas trädgård. Här började det på riktigt skita sig mellan mamma och mig och Linda. Hon ville att vi skulle gifta oss på samma gång i hennes trädgård. Det fanns inget som skulle kunda få mig att göra det! Mer white trash än så blir det inte. Hela det bröllopet var tragiskt. Petter såg ut att lida när han stod i ett tält tillsammans med sin blivande, en vigselförättare, en stereo som hade spelat bröllopsmarschen och hela familjen stående framför. Så klart blev det bråk även denna gång. Min mamma och Petter skrek som vanligt på varann eftersom hon ansåg att Petters svärföräldrar inte hade hjäpt till. Min mamma kan verkligen välja sina tillfällen att stå i rampljuset! Inte ens denna dagen kunde hon låta bli. Jag är så otroligt glad att Linda och jag stod på oss för jag hade inte kunnat leva med mig själv om vi gift oss där den dagen!

Även på vårt bröllop blev det bråk. Min mamma bråkade med sevitören och till Lindas syster sa hon "-Det känns som att jag bara har 3 barnbarn" Hon syftade då på att vi inte ville lämna I hos henne. Som vanligt så hade hon druckit för mycket och som ni vet så blev hon helt knast då! Skit i det, vi var gifta och det var det vi ville! På både vårt och Petters bröllop ville min mamma betala och jag ångrar att vi delvis lät henne göra det. Hon var inte sen att berätta det för min pappa som inte hade råd att ge speciellt mycket.

Situationen blev mer och mer infekterad eftersom jag inte ville att min mamma skulle ha någon som helst påverkan på I. En dag på jobbet så sa min mamma nåt väldigt fel om min familj. Jag kunde ta det hon gjorde mot mig men hon skulle ge fan i min familj! Det slutade med ett stort bråk. Det kom ut en massa saker som jag hållt inne under åren. Enligt henne så var allt Lindas fel. Hon fick skulden för allt. Att hennes och min och framförallt  hennes och Is relation inte var bra., att vi aldrig sågs mm. Det var inte sant för det var jag som inte ville ha med henne att göra. Det slutade med att vi pratade några månader senare och kom överens om att hon aldrig skulle prata illa om Linda igen.

 Julen 2007 bestämde vi oss för att ge I ett syskon. I januari 2008 satt vi hemma och hade inte mycket att göra. Jag frågade Linda om vi inte hade ett graviditetstest kvar. Det hade vi men Linda tyckte inte att det var lönt att använda det. Vi gjorde det ändå. Känslan var lika otroligt som första gången när även detta var positivt. 2 försök 2 barn. Fan vad jag var värd detta! 

Min mamma ville att vi skulle fira midsommar i deras trädgård men vi hade några vänner som vi firat tillsammans med de senaste åren. På nåt sätt så hade min mamma tolkat det som att vi skulle komma dit. När hon fick reda på att det inte skulle bli så så bröt helvetets lös. Hon sa "Ok, då för du och I komma hit någon dag för Linda...." där la jag på luren. Det ringde på Lindas telefon och jag svarade. Min mamma var galen och jag sa "Tänk på vad du säger för detta är troligtvis den sista gången vi pratar med varann" Jag hade rätt, vi har inte pratat sedan den dagen!! Tro inte att vi blev av med henne. Sedan denna dagen så har min mamma gjort allt för att förpesta mitt liv. Hon har inte vid ett enda tillfälle försökt få tillbaka kontakten utan bara gått till 100% fram för att förstöra. Jag var vid flera tillfällen rädd för min familjs liv!

12 kommentarer:

  1. Hej,
    Jag har läst din blogg sen du började och jag måste bara berömma dig. Helt fantastiskt att du inte hamnat mer fel än vad du gjorde. Det är så roligt att läsa att det går bra för dig nu. Visserligen avslutade du detta inlägget med att problemen med din mamma kvarstår/Mia

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Du skriver så otroligt fängslande!!
    Man vill bara läsa mer, mer, mer
    Hoppas allt är bra... Väntar med spänning på nästa inlägg/Karre

    SvaraRadera
  3. Hej,
    Du är otroligt bra på att skriva. Du borde skriva en bok enligt min mening :)
    Ha det så bra!

    SvaraRadera
  4. Fortsättning tack!

    // Malin

    SvaraRadera
  5. Jag har följt din blogg och har tyckt om det du har skrivit, kanske att det blir mer uppstaplat de sista inläggen, lite mer opersonligt. ( jag vet inte varför jag uppfattar det så, du skriver ju om väldigt personliga saker) Ändå kan jag inte sopa undan känslan att du skyndar för att komma fram till slutet..komma fram till det som du egentligen vill berätta.
    Jag tycker att det är starkt gjort dela med dig av dig själv, hoppas att allt gott är med dig och att du har kunnat lämna det bittra och jobbiga bakom dig. Det är oftast det som är det svåra .. att inte bli bitter.

    SvaraRadera
  6. Den sista kommentaren: Det är sant det du skriver. Jag har inte själv varit nöjd med de senaste inläggen. Jag är lite stressad av bloggen och jag antar att jag bara vill bli färdig!

    SvaraRadera
  7. Kommer vi att få tillgång till din gamla blogg sen eller vill du inte förknippa den med denna historia???

    Jag vill bara läsa mer o mer... du skriver så starkt!!!

    SvaraRadera
  8. Jag håller med kommentar 5.
    Har varit med från början och då drogs man verkligen in i det. Sista inläggen kommer för sällan ( man hinner tappa det lite) och är för uppstaplade. Som du skrev nästan lite stressade.
    Ta mig inte fel, jag gillar verkligen ditt sätt att skriva och fånga som du gjorde i början och jag kommer tveklöst följa dig till slutet, men det är detaljerna och nerven som fattas lite nu mot i början. Innan kände man hur arg eller besviken du va, nu så läser man det.
    Hoppas att du vet att du har väckt mångas intresse på ditt sätt att skriva och du behöver just därför inte känna ngt stress eller press med bloggen. Verkligen tråkigt fall du gör det. Fortsätt bara vara du, känna som du gjorde, förmedla och återberätta det utan att redigera så ska du se att flåset i texten som i de första inläggen är tillbaka och jag sitter klistrad.

    SvaraRadera
  9. På frågan om ni får tillgång till min gamla blogg så är svaret: Absolut inte! Den handlade om mina barn och inget annat. Där finns mina barns namn mm. Det hade dock varit intressant att höra reaktioner från dom som läste den bloggen om dom läste denna nu! Det fanns inga tecken på en trasig uppvaxt!

    Senaste kommentaren: I början handlade bloggen om mitt liv när det var kasst. Nu handlar den om positiva saker och kanske är det så att jag är sämre på att uttrycka mig då! Eller är det helt enkelt mer intressant att läsa om elände??

    SvaraRadera
  10. Svar till John. Det är absolut intressant att läsa om hur du har haft det, men det är pga hur du skriver det, inte för att gotta sig i andras olycka. Du ger ju en bild av ngt som tex jag aldrig upplevt. Jag blir förfärad oc ledsen att ngt barn ska behöva gå igenom det du gjort!! Därför fångar du mig. Och det va väl någonstans det du ville göra? Berätta din historia? Sen att du är väldigt bra på att utrycka dig gör ju allting bara bättre.Du gör det väldigt bra. Sen det enda jag vill är att det ska bli ett lyckligt slut och det är precis lika intressant för mig att läsa om. Det är ju dit man sitter på nålar och hoppas för. Jag hoppas verkligen att du kan vara lycklig, är utan människor som stal din energi och är bortom allt elände!! // Malin kommentar 8

    SvaraRadera
  11. Hej Malin,

    Ska vi ringa istället??;)
    Jag kände att det jag skrev till dig senast kunde uppfattas som lite irriterat. Det var det inte. Det var bara en fundering. Jag har en del med mig från uppväxten och det är bla att jag har svårt för närhet och att uttrycka känslor. Det kanske är det som ni märker när ni läser!

    SvaraRadera