2004-2006

Min pappa hade jag som tidigare bara kontakt med vid födelsedagar och liknande, min bror Petter likaså, min bror Jonas träffade jag ganska ofta och det var egentligen bara honom jag ville träffa. Min mamma flyttade ca 10 mil bort och det gjorde att även vi endast sågs vid födelsedagar, jul mm. Lindas och min mammas relation var inte katastrofal men heller inte perfekt. Det går inte att ha en bra relation med min mamma. Det fick Lindas föräldrar erfara. Lindas mamma är en otroligt snäll människa som inte vill någon nåt ont. Linda sa att dom aldrig skulle bråka men jag var inte lika säker. Jag fick rätt. Vad dom bråkade om minns jag inte och det gör nog inte min mamma heller. Det viktigaste för henne är inte orsaken, det är själva bråket. Hon lever för att bråka. Alla vänner hon någonsin har haft blir ovänner med tiden.

Linda och jag levde ett bra liv. Vi trivdes med att vara hemma på helgerna och laga mat och ta det lugnt. På jobbet gick allt väldigt fort. Restaurangchefen blev allvarligt sjuk och jag styrde upp allt. Det var inte för att jag försökte ta hans jobb utan för att jag bara ville få allt att fungera. Det ledde till att jag senare blev driftsledare.

I januari 2006 hände det största som hade hänt mig. Linda och jag stod i köket och stirrade på varann. I handen hade jag ett graviditetstest som visade ett positivt resultat. När jag var ensam i köket föll jag ner på knä och grät av glädje. Nu jävlar ska mina föräldrar se hur man uppfostrar ett barn. Det var planerat men att fatta det var nästan omöjligt. Vi skulle 10 minuter senare bli hämtade av min bror Jonas för våra brorsöner fyllde år. Jonas körde, jag satt i passagerarsätet och Linda satt där bak. Det var en märklig bilresa. Jag var överlycklig och ville skrika ut min glädje men det kunde jag ju inte. Hela den fördelsesdagen vill vi bara hem och prata och fira!

När vi var i 8:e veckan ville barnmorskan lyssna på hjärtslagen. Hon hörde inga och gjorde oss otroligt nervösa när hon sa att hon alltid gjorde det. Istället fick vi köra till sjukhuset för ett vaginalt ultraljud. Jag har pga min uppväxt svårt att visa känslor och ibland även för att känna något. Har kände jag massor. Det fick inte vara sant! Jag hade en bild av att det under de första 12 veckorna var typ 1% risk för missfall. Jag hade blivit smärtsamt uppmärksammad på att det var lite mer än så. Fy fan vad nervös jag var. Att se ett väldigt, väldigt litet foster ligga och "boxas" på en suddig skärm var lika glädjande som den dagen i köket! Vi bytade barnmorska veckan efter!

Efter vecka 12 kunde jag slappna av lite. Nu började vi planera, vad ska barnet heta och en massa annat. Jag hade mycket att fundera på för jag skulle bli den förälder som jag aldrig haft! Jag skulle finnas där, skämma bort det och framförallt överösa barnet med kärlek. Jag skulle bli världens bästa PAPPA!