När min pappa 4 veckor senare kom ut från behandlingshemmet igen så hade jag och min bror inga som helst förhoppningar om att han skulle hålla sig nykter speciellt länge. Vi hade rätt. Några månader senare var han igång igen. Vi ringde vår mamma och berättade och bad henne hämta oss. Det gick inte för även hon var full. Skolan eller någon annan i byn gjorde inget trots att dom måste ha vetat. Jag har på senare år ringt till stadsarkivet för att se om det var någon som anmält att vi for illa men det fanns inget. Det enda som fanns var det samtal som vi hade innan vi flyttade till vår pappa. Inga efterkontroller!
Min pappa söp mer och mer öppet och helt ärligt så vet jag inte om jag tyckte att det var bättre eller sämre. Det innebar i alla fall att vi slapp se honom resa sig upp varje kvart för att raggla in i köket och smygdricka. Min bror hade svårare och svårare att hantera att han drack. Han hade alltid tagit hand om mig men nu var han 15 år och hade annat att göra. De här åren gav han mig massor av stryk, dagligen. Moped var inget vi någonsin hade kunnat tänka oss att ha när vi bodde i stan. Nu var det annorlunda för det var en väg ut. I alla fall för Jonas. Jag var riktigt orolig den dagen Jonas fick sin moped för då kunde han sticka, även från mig.
Vi hade sedan vi flyttade till vår pappa tjatat på honom att vi skulle flytta tillbaka till stan. 1986 ökade våra övertalningsförsök. Varje dag kom det upp. Jag hade varit ganska passiv men sedan Jonas fick moped så hängde även jag på. Jag var ju alldeles ensam och i stan hade jag mina gamla vänner och min mamma.
1987 fick vi som vi ville. Det var en otrolig glädje för vi trodde att allt skulle bli bra. Fel igen. Vi flyttade till samma "slum" som vi bott i tidigare och det var även där vår mamma bodde. Vi hittade snabbt våra gamla vänner men jag hittade även några nya. Dom hade inte direkt något bra inflytande, mer om det senare.
En fredag när Jonas skulle på fest och jag kom hem från skolan så satt pappa i köket och drack. Han frågade om vi skulle åka till Danmark och gå på tivoli. 13 år gammal så fattade jag att det inte var det bästa att åka dit när han var full men det lockade väl för mycket med karuseller mm. Varje timme skulle vi sitta i någon bar och ta en öl. Jag minns att någon för första gången oroade sig för mig. Det var en tant som sålde öl till pappa som sa "-Tänk på att du ska klara av att ta hand om din son" Det gjorde mig faktiskt glad. Att vi överhuvudtaget kom hem den kvällen är ett under.
Nyårsafton det året skulle Jonas åter på fest och pappa och jag skulle ta det lugnt hemma. Suget efter alkohol och fest blev för stort för pappa så det slutade med att även han gick på fest och jag satt hemma ensam. Jag ringde min mamma och berättade och äntligen fick jag en reaktion. En vecka senare bodde vi inte längre hos vår pappa.
Min pappa söp mer och mer öppet och helt ärligt så vet jag inte om jag tyckte att det var bättre eller sämre. Det innebar i alla fall att vi slapp se honom resa sig upp varje kvart för att raggla in i köket och smygdricka. Min bror hade svårare och svårare att hantera att han drack. Han hade alltid tagit hand om mig men nu var han 15 år och hade annat att göra. De här åren gav han mig massor av stryk, dagligen. Moped var inget vi någonsin hade kunnat tänka oss att ha när vi bodde i stan. Nu var det annorlunda för det var en väg ut. I alla fall för Jonas. Jag var riktigt orolig den dagen Jonas fick sin moped för då kunde han sticka, även från mig.
Vi hade sedan vi flyttade till vår pappa tjatat på honom att vi skulle flytta tillbaka till stan. 1986 ökade våra övertalningsförsök. Varje dag kom det upp. Jag hade varit ganska passiv men sedan Jonas fick moped så hängde även jag på. Jag var ju alldeles ensam och i stan hade jag mina gamla vänner och min mamma.
1987 fick vi som vi ville. Det var en otrolig glädje för vi trodde att allt skulle bli bra. Fel igen. Vi flyttade till samma "slum" som vi bott i tidigare och det var även där vår mamma bodde. Vi hittade snabbt våra gamla vänner men jag hittade även några nya. Dom hade inte direkt något bra inflytande, mer om det senare.
En fredag när Jonas skulle på fest och jag kom hem från skolan så satt pappa i köket och drack. Han frågade om vi skulle åka till Danmark och gå på tivoli. 13 år gammal så fattade jag att det inte var det bästa att åka dit när han var full men det lockade väl för mycket med karuseller mm. Varje timme skulle vi sitta i någon bar och ta en öl. Jag minns att någon för första gången oroade sig för mig. Det var en tant som sålde öl till pappa som sa "-Tänk på att du ska klara av att ta hand om din son" Det gjorde mig faktiskt glad. Att vi överhuvudtaget kom hem den kvällen är ett under.
Nyårsafton det året skulle Jonas åter på fest och pappa och jag skulle ta det lugnt hemma. Suget efter alkohol och fest blev för stort för pappa så det slutade med att även han gick på fest och jag satt hemma ensam. Jag ringde min mamma och berättade och äntligen fick jag en reaktion. En vecka senare bodde vi inte längre hos vår pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar