1978-1983

Till att börja med så vill jag tacka för alla kommentarer. Dock känner jag ingen press efter min inledning. Jag kommer att skriva sanningen och från hjärtat till 100%. Om det blir det intressant avgör ni men det är ganska ointressant för mig. Jag vill bara berätta och kanske tom få någon där ute att känna sig lite mindre ensam. Jag kommer inte att visa bilder på mig själv förutom eventuellt i ett sista inlägg. John är inte heller mitt namn. Allt detta för att en del personer och myndigheter inte kommer att skönmålas och jag är inte ute efter att göra någon illa. I dagens inlägg kommer jag att beta av några år. Minnena är ganska svaga från de första 8-9 åren så därför går dom ganska snabbt!

Jag antar att många kommer att skapa en egen bild av mig och den kommer troligtvis inte att stämma med verkligheten. Därför berättar jag lite så ni får en mer verklig bild av mig. Jag är 36 år, 175 cm lång, 72 kg, blåa ögon, blond, lugn, arbetsam, tatuerad (stämmer säkert med er bild), en sak jag ofta får höra är att jag är svår att imponera på. Jag tar goda och tråkiga nyheter ofta utan reaktion.

1978.

Vi var hos pappa varannan helg efter skilsmässan och att jag alltid tyckte att han var så konstig. Han var alltid snäll och vi fick äta och göra vad vi ville. Trots detta så var det inte som tidigare när vi fick göra något "lyxigt". Att kolla på en hyrfilm och äta godis var inte samma sak när pappa låg utslagen i soffan med en glödande cigarett i handen. Hos vår mamma var det precis tvärtom. Vi fick inget! Aldrig godis och framförallt ingen kärlek. Pappa var inte kapabel men mamma hade inte tid. Hon jobbade på vardagarna och på helgerna var hon ute och festade. 1978 var jag 4 år, min mellanbror Jonas 7 år och min äldsta bror Petter 10 år. Barnvakt behövde inte, vi hade ju varann! Varje lördag och söndagmorgon hade vi en ny pappa vid frukostbordet. Tyvärr stannade dom inte så länge.

1979 fick vi en ny pappa. Mamma gifte sig igen. Inte nog med att vi fick en pappa, vi fick även en ny bror. Bertil som mannen hette hade med sig sin son André. Jonas och jag delade rum och nu var vi ytterligare en. Petter hade sitt eget rum med egen ingång. Han var ensam om att få veckopeng, han hade leksaker och jag minns att han fick frukt om han ville. Jonas och jag fick aldrig frukt förutom när det var någon på besök. Vi passade alltid på att fråga då för vi hade lärt oss att mamma gärna ville ge gästerna intrycket att vilja oss väl. Vi lärde oss också att det inte var värt det för när gästerna gått så fick vi en "knäpp" på kinden. En knäpp innebär att om du har något på tex ditt långfinger och sätter nageln mot tummen och försöker skjuta iväg det. Det gjorde galet ont i kinden men det går inte att jämföra med hur ont det gjorde i mitt 5 åriga hjärta. Det var ju min mamma så det var bara att bättra sig så att hon inte behövde knäppa mer!

1980-1982.

Skilsmässa igen... och det innebar att vår mamma aldrig var hemma längre. Jobb på vardagar och fest på helgerna. Petter behövde inte men Jonas och jag gjorde allt för att få lite uppmärksamhet men inget hjälpte. Jonas gjorde sig svår och bråkig. Då ringde mamma vår farmor och sen åkte han dit. Detta var det värsta jag visste för Jonas var den enda som kollade vad jag gjorde. När han var borta var jag otroligt ensam. Mitt sätt var att sno! Jag snodde allt. I affären, meningslöst för jag blev inte tagen. Av vänner, vem vågade ens tänka tanken att det skulle kunna vara en 6 årig lekkamrat till deras barn och framförallt anklaga honom, ingen effekt. Till sist, jag stal av mamma. Visserligen bara 3 kr men det gav i alla fall något. Det låter kanske otroligt men jag njöt genom hela utskällningen. Tyvärr var det inte så långvarigt så jag fortsatte stjäla, rymde, gömde mig, slog mig själv medvetet mm. Pappa gav mig oftast den kärlek jag behövde när han hämtade oss men några timmar senare var han inte samma pappa längre. "-Gör vad ni vill" är nog många barns drömord men inte mina. Jag brukade lägga mig i hans famn när han hade krökat sig medvetslös och krama honom. Han lämnade stan och flyttade ut till en by 2 mil bort med ca 500 invånare.

1983.

Jonas och jag började dansa Break Dance. Vi hade träffat helt rätt. Vi blev grymma. Plötsligt var det ok att inte bli uppmärksammad för det innebar att vi kunde hänga på stan med dom andra coola breakarna. Både jag och Jonas var inne och livet lekte. Mamma träffade ny man och några månader senare hade dom gift sig. Jonas och jag fick inte längre plats. Vi skulle flytta till pappa på landet. Anledningen till att vi inte ville flytta var att vi var inne och kunde inte bo i en by. Det var inte det vi borde ha oroat oss för. Nu började helvetet på allvar...