Ångesten denna gång var inte lika illa som den förra gången jag åkte fast. Min mamma var i England och min pappa hade jag ingen kontakt med. Eftersom jag nu var myndig så kunde jag sköta allt utan någon annans inblandning. Det fanns ju en del negativt med att vara myndig men det såg jag inte då. När jag satt i rättsalen och det var mitt ord mot två ordningsvakters så förstod jag allvaret. Jag låg riktigt illa till. våld mot tjänsteman. Fuck. När min advokat frågade om dom var 100% säkra på att det var jag som sparkat så svarade vakten "-Ja" På frågan om han sett mig sparka var svaret "-Nej, men det vara bara han som stod på den sidan" YES. Målet ogillas! Det var en otrolig lättnad att turen äntligen vänt! Jag fattade allvaret och bestämde mig för att ta det lite lugnt. Det sket sig rejält.
Några veckor senare var jag ute och festade. Jag satt utanför stället och pratade med en vän när en kille jag inte gillade gick förbi. Jag sa "-Jag retar mig på honom" lite för högt. Killen började bråka. Denna gång ville jag inte slåss och slog därför inte först som jag brukade göra. Det skulle jag gjort. För första gången låg jag på marken efter en smäll. Jag reste mig upp och det small igen. Jag låg riktigt risigt till. I nyckelknippan hade jag en schweitzerkniv. Inte den vanliga modellen utan en liten. ca 3 cm lång och 0.5 cm bred. Jag siktade på magen men missade. Efter det kom vänner till oss båda och bråket tog slut. Lite senare kom en vän fram till mig och skrek "Vad fan har du gjort" Jag sa " Vad menar du" Vännen "-Du har för fan knivhuggit honom i magen" Jag missade inte!!!!! Nu var det kört! Jag var kapabel att knivhugga en annan människa! Jag gick in i min bubbla och minns inte så mycket mer från den kvällen. Min vän var även vän med min antagonist och på nåt sätt hade det löst sig. Jag hörde aldrig nåt mer om detta.
Detta fick mig att vakna. Fortsatte jag så skulle jag sluta i fängelse eller död som 20-25 åring. Det var jag inte beredd att göra. Jag hade min bror och om jag inte fanns så hade han ingen. Jag tog tag i mitt liv. Inget hände på 3-4 år. Jag började betala tillbaka. Lämnade blod, gav mat till härbärget, gav pengar till IM, Cancerforskning, hörselskadade, synskadade mm. Jag gjorde allt som fick mig att må bra med mig själv. Jag var ute ibland men drack bara öl och aldrig sprit eller tog några droger. Jag började avancera på jobbet. Allt var bra. Jag började tom träffa min pappa lite mer. Inte ofta men i alla fall några gånger om året. Min bror och jag umgicks dagligen. Det vi gjorde var att sporta, kolla på film och åt godis. Vi fick aldrig godis som barn och det tog vi igen nu.
Då flyttade min mamma hem från England igen med sin man.
Några veckor senare var jag ute och festade. Jag satt utanför stället och pratade med en vän när en kille jag inte gillade gick förbi. Jag sa "-Jag retar mig på honom" lite för högt. Killen började bråka. Denna gång ville jag inte slåss och slog därför inte först som jag brukade göra. Det skulle jag gjort. För första gången låg jag på marken efter en smäll. Jag reste mig upp och det small igen. Jag låg riktigt risigt till. I nyckelknippan hade jag en schweitzerkniv. Inte den vanliga modellen utan en liten. ca 3 cm lång och 0.5 cm bred. Jag siktade på magen men missade. Efter det kom vänner till oss båda och bråket tog slut. Lite senare kom en vän fram till mig och skrek "Vad fan har du gjort" Jag sa " Vad menar du" Vännen "-Du har för fan knivhuggit honom i magen" Jag missade inte!!!!! Nu var det kört! Jag var kapabel att knivhugga en annan människa! Jag gick in i min bubbla och minns inte så mycket mer från den kvällen. Min vän var även vän med min antagonist och på nåt sätt hade det löst sig. Jag hörde aldrig nåt mer om detta.
Detta fick mig att vakna. Fortsatte jag så skulle jag sluta i fängelse eller död som 20-25 åring. Det var jag inte beredd att göra. Jag hade min bror och om jag inte fanns så hade han ingen. Jag tog tag i mitt liv. Inget hände på 3-4 år. Jag började betala tillbaka. Lämnade blod, gav mat till härbärget, gav pengar till IM, Cancerforskning, hörselskadade, synskadade mm. Jag gjorde allt som fick mig att må bra med mig själv. Jag var ute ibland men drack bara öl och aldrig sprit eller tog några droger. Jag började avancera på jobbet. Allt var bra. Jag började tom träffa min pappa lite mer. Inte ofta men i alla fall några gånger om året. Min bror och jag umgicks dagligen. Det vi gjorde var att sporta, kolla på film och åt godis. Vi fick aldrig godis som barn och det tog vi igen nu.
Då flyttade min mamma hem från England igen med sin man.
Oj, starkt! Kom in från Abbes pappa, såg din kommentar där.
SvaraRaderaNär jag läste "Om mig" var jag tvungen att le, raden där du skriver att du inte vill ha något ogjort, för det har fört dig dit du är idag är exakt så jag känner själv.. Min uppväxt var bra, men mitt liv från tonåren och framåt har varit ganska krokigt, men av andra anledningar än dina.
Även om det har varit svårt många gånger, trivs jag med mitt liv och den jag är idag. Det är fortfarande tufft, men jag vill inte ha något annat än det jag har.
Kommer att titta in här ofta!
Du kallade mig "anonym 1" efter förra blogginlägget som jag kommenterade,och jag kommer fortsätta lämna avtryck här. Då "vet" du vem jag är när jag återkommer så jag döper mig nu till Anonym 1. Jag känner mig lite skärrad att fortsätta läsa eftersom många likheter är slående och det lyfter på locket till min stängda gryta,som jag numera håller koll på så den inte kokar över. Men jag tar risken. Eller chansen. Kanske hjälper den mig i mitt fortsatta liv,som faktiskt trots allt är bra.,på återseende..
SvaraRaderaVad bra att du gjort det lättare att kommentera! Jag har följt dig från början & öppnade till o med ett Googlekonto för att kunna kommentera här, men det strular bara. :(
SvaraRaderaTycker det är jättestarkt och modigt av dig att dela med dig.
Har liknande erfarenheter själv och det känns alltid skönt att inte känna sig ensam.
Hoppas du har en bra kväll!
/O.